Alla hjärtans dag. 2015-02-13.

När jag funderade över dagens krönika tvekade jag om en altruistisk eller misantropisk infallsvinkel. Sistnämnda är ju som ni vet min grundinställning men eftersom det just denna dag är kärlek och vänskap som sätts i centrum vill jag inte förpesta för LST-förföljarna med dravel om elände och olust. Jag kände helt enkelt lite empati, en konstig och ovanlig känsla…                                       Om kärlek har alltför många försökt skriva så det ska ni slippa läsa här och så lågt får jag bara inte sjunka. Jag tänkte i stället skriva lite om,,,,,,eh,,,,,nu blev det plötsligt tomt i tanken….Märkligt, hur jag än vrider och vänder min hjärnbark kommer likväl det där förbenade kärleksbegreppet in på nå`n nedrans vänster. Skriver jag om mina hobbyer, så andas jag vällust,,,kärlek! Skriver jag om min familj så bli det ju kärlek igen och skriver jag om mat och dryck,,,Ja ni hör,,,allt stinker av välbehag. Vänder jag på konkarongen och försöker skriva om fiender och hat så blir jag inte ens då kvitt problemet. För att det skall finnas hat måste naturligtvis motsatsen kärlek också finnas. Yin och yang, vitt och svart. Jag löser inte dilemmat. Kan det vara så jävligt att kärleken finns överallt, i allt och omkring allt? Kan vi ha sådan fruktansvärd otur att vi lever i den bästa av världar? Kan det helt enkelt vara så att mänskligheten inte kan undkomma kärlek ens om vi försöker? Är det så att kärleken är större, bättre och starkare än precis allt annat? Skulle det vara så måste det vara varje individs plikt att försöka lära sig älska och det skulle också vara varje individs självklara rättighet att få bli älskad. Det verkar bli så att om jag inte kan skriva om kärlek kan jag inte skriva om något eftersom det minsann inte verkar finnas något annat som det är värt att skriva om, i varje fall inte idag och inte just nu.

Kypare, gambler och "skrönikör".