Turjek och korten. 2015-02-25

20/2 2015

Min dator var kaputt och eftersom jag inte hade råd med en ny så körde jag ut till min gamle gode vän ”Turjek” som bor med hela sin släkt på en gård, eller vad det är, utanför stan.                                                 -Har du en fin billig dator till mig? Frågade jag.                                               -Klart jag dator dig! svarade Turjek. Turjek talar inte helt perfekt svenska men för de han känner brukar han kunna göra sig förstådd. Träffar han poliser och andra myndighetspersoner slår han nog mest ut med armarna och skakar på huvudet. Turjek är inte dum i huvudet och jag gillar honom skarpt. Jag tror han respekterar mig också då jag alltid behandlat honom vänligt och bland annat lärt honom en del om hur man spelar poker och framförallt hur man inte spelar poker vilket var hans stora problem tidigare.                                                                                                            På Turjeks gård råder vad man i bästa fall kan säga, organiserat kaos. Turjek är den store patriarken och runt om honom vimlar barn och äldre i en härlig röra. Turjek har en fru också. Hon är inte grann. En gång log hon dock mot mig, eller rättare; tror jag att hon log mot mig. Hon är nämligen så ohyggligt rynkig att man har svårt tolka hudrörelserna i hennes ansikte. Turjek hade ingen dator inne för tillfället men lovade ringa mig.                                                                             En vecka senare ringde telefonen.                                                                           -Dator kommit! sade en röst som ofelbart var Turjeks.                             -Fint sade jag, vad är det för en?                                                                                 -Vänta, titta,,,,,,,vit!                                                                                                            – Jaja, jag skiter i färgen, vad är det för märke? Hur stor är den? Vad skall du ha för den?                                                                                                  -Tosen krånor, svarade Turjek på min senaste fråga och jag gissade att han absolut inte hade en aning om svaret på de två första frågorna.                                                                                                                    -Okej, jag kommer ut och kollar på den svarade jag.                               Väl ute på gården möttes jag sedvanligt av tusen och en konstiga figurer och bland annat av den allestädes närvarande ”Mischi”. Mischi tror jag är kusin eller i annat fall en avlägsen släkting som Turjek förbarmat sig över. Han är gårdens alltiallo och Turjek säger att han jobbar som truck på lagret! Mischi fungerar också som chaufför åt Turjek. Ingen av dem har något körkort men Turjek anser att det är bäst att Mischi kör eftersom han inte är lika viktig för familjen om de skulle åka fast och det är nog sant. Säga vad man vill om Turjeks lilla företagsamhet på landet men den ger åtminstone mat i magen åt en hel del människor som milt sagt skulle vara svåra att få att fungera på ett konventionellt svenskt kontor med stämpelklockor och annat. Något säger mig att en del av familjen oftast jobbar nattetid, men det skulle aldrig falla mig in att fråga. Turjek tar hand om sin familj på det sätt han kan och ingen kan säga att han är lat.                                                                                         – Här dator! sa Turjek och visade med hela handen.                                    -Nä, inte datorer sa jag i plural, för det var i själva verket tre stycken som låg i obrutna förpackningar på en stol i hans kök. Problemet var att det var Nintendos, eller något liknande.                     -Jag behöver en dator sade jag och tittade Turjek i ögonen, respekt! Detta är inga datorer, knappt ens i närheten. Turjek anade nog detta själv men hans affärssinne är så utvecklat att han alltid försöker.                                                                                                                      -Inte dator!? Sade han och skakade på huvudet och skrek sedan plötsligt på sitt språk en harang som jag naturligtvis inte förstod men som gjorde att det omedelbart kom en yngling i tjugoårsåldern springande. Turjek fäktade och skrek om vartannat och ynglingen tittade skamset i marken.                                                             -Ingen dator idag, sade Turjek när besinningen kom.                                   – Vi spela korten stället!                                                                                               Turjek vidimerar förvisso folks klichéer men det spelar ingen roll för mig och jag gör hellre affärer med honom än Wallenberg. Största skillnaden är att Turjek inte tar kontokort. Turjek älskar kontanter, helst skrynkliga sedlar och det spelar mindre roll om det är euro, baht eller dinarer. Han har troligen också kontokortsterminaler till försäljning ity han har det mesta och det är bara leveranstiden som varierar. Jag avböjer dock denna gång vänligen hans invit till att spela heads-up poker mot honom och börjar gå mot bilen men hejdas av hans hustru som kommer gående med ett dricksglas med någon form av alkohol som färdkost. Jag tvekar, men sveper sedan innehållet rätt upp och ner. Ursäkter om bilkörning och alkohol skulle bara förvåna och snarare tas som förolämpning. Turjek tittar på min gamla Volvo, skiner upp och säger:- Gamla hjul! Jag har nya hjul. Han går omedelbart mot lagret och kommer snart ut igen med Mischi i släptåg. Mischi rullar en skottkärra framför sig med tre hjul som last. Hjulen är helt nya och skulle passa alldeles utmärkt till min bil men just nu är jag mest intresserad av en dator av sjysst kvalitet. I förbifarten frågar jag varför han inte säljer en komplett samling om fyra hjul istället. Han skruvar lite på sig, innan han avslöjar att de minsann inte hann köpa alla däck den kvällen!                                                 I bilen hem tänkte jag på en episod som utspelade sig på en mindre nogräknad spelklubb i Malmö för rätt många år sedan då jag mer eller mindre, p.g.a min enorma livserfarenhet och visdom räddade hälsan och ekonomin på fem trångsynta yngre svenska pokerspelare som inte förstod den oerhörda vikten av att vara lyhörd. Man skall ha klart för sig att Turjek inte har några som helst ekonomiska problem med att förlora femton, tjugo tusen kronor en kväll på poker. För Turjek är det däremot väldigt mycket viktigare att hans stolthet förblir ograverad och att han inte framstår som dum. Ynglingarna hade under kvällen utnyttjat alla sina förmågor för att spela skiten ur honom. Utan någon som helst insikt om varför Turjek satt och gödslade dem med pengar använde de hela sin skicklighetsarsenal för att smäda honom. Jag var säkert den ende vid bordet som förstod bägge sidor. De såg honom som en jävla torsk som skulle mjölkas så länge det fanns rom och de såg inte att Turjek surnade till betänkligt allt efter som. Vad jag visste, men tydligen inte dessa arroganta slynglar var att de nu gått långt över gränsen för vad Turjeks självkänsla tål. Plötsligt reser han sig lugnt och säger mycket tyst:                                      -Jag vill ha mina pengar tillbaka! Det ilar till i min mage och jag förstår omedelbart allvaret i meningen. Så fort Turjek inte skriker och vrålar så menar han allvar. Hans tysta krav gjorde mig fullkomligt tvärsäker på att han menade vad han sade. Ungspolingarna fattade inte detta utan fortsatte yttermera sitt hån med att också tillägga ett och annat skratt. Deras syn på saken var korrekt. De hade vunnit pengarna rättvist och trodde Turjek skojade. Hade de tänkt lite längre hade de också ställt sig frågan varför Turjek spelade med dem. Han var ju fullständigt chanslös. Turjek menade väl något i stil med att han gjorde dem en tjänst som spelade poker med dem och att han var beredd att betala ett visst pris för det, men han menade också att de i sin tur inte skulle vara så himla snikna att de maximerade profiten mot en nybörjare. För att förstärka problematiken ytterligare börjar ynglingarna självsäkert samla ihop sina pinaler i syfte att lämna. Jag, som tydligen är den ende förutom Turjek som förstår det allvarliga i situationen sneglar oroat över bordet mot Turjek som lugnt står bakom sin stol med armarna i kors. Jag tar tillfället i akt och säger högt:- Självklart kompis, så mycket otur som du haft i kväll har jag tamefan inte sett någon ha på år och dar, och fortsätter: -Här har du en tusing, tänk på mig nästa gång när det är jag som torskar din gamle räv! När den förste av spelarna når dörren möts han av ingen mindre än Mischi i egen hög person. Föga förvånande för mig eftersom hunden aldrig lämnar husse ensam om kvällen. Hos de briljanta hjärnorna tänds nu så sakteliga ljuset och minerna skiftar från nöjda till en smula förvirrade, ja minsann också lite skärrade och det med all rätt då de äntligen börjar skönja konsekvenserna av eventuella hundbett. Det som de förut endast sett på film var de nu i allra högsta grad deltagare i.                                                                              -Vad säger ni grabbar, är det inte regel att vinnarna tar lite och ger till förloraren när det bara finns en stor förlorare per kväll? Nästa gång är det kanske nån av er som är loser, sade jag med spelad övertygelse. Den första tusingen kom fram efter ett tags dividerande och snart hade samtliga betalt sin avgift och Mischi kunde flytta sig och sin cigarett från dörröppningen utan kommentar. Turjek sken upp och tackade alla för en trevlig kväll och undrade när nästa parti skulle ske.                                                                 Ett par dagar senare skällde en av ungdomarna mer eller mindre ut mig telefonledes då han menade att mitt idiotiska initiativ kostat honom tusen spänn.                                                                                                          -Visst, visst unge man, helt rätt, det hade ju varit bättre om den tusenlappen gått till din begravningsentrepenör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kypare, gambler och "skrönikör".