Royaume-uni, douze points. United Kingdom, twelve points-

I slutet av nittiotalet hade jag några roliga år i baren på Stortorgets restaurang i Lund. Det var högt i tak och jag hade förmånen att få jobba i ett skönt team av mestadels unga och entusiastiska medarbetare. Vi slet rätt hårt och de hårda nattpassen tärde nog en del. Men Anders och Tomas var flexibla som krögare och var och en var fick i mångt och mycket forma sin roll på krogen, och så länge man servade gästerna väl, lät de personalens egenskaper sätta färg på anrättningen.En septembereftermiddag visade Lund upp sig från sin allra vackraste sida. Det var klarblå himmel och sisådär 20 grader i brittsommarsolen. Lund exploderar alltid första veckan i september när staden plötsligt får ett tillskott på 15-20-tusen unga ystra studenter från när och fjärran som kommer för att ha kul och förmodligen också i förbifarten skaffa sig en utbildning.Jag hade händer och fötter fulla, beställningarna haglade. Jag gjorde espresso med vänstran, kranade öl med högran samtidigt som jag tog bordsbeställningar med luren fastklämd mellan axeln och örat. Men allt funkade och alla var nöjda och glada.Plötsligt glider en något malplacerad individ sakta och stramt fram till bardisken. Han är runt de femtio och har lite för varma kläder på sig. Det tar mindre än bråkdelen av en sekund för mig att placera honom som kommande från någonstans i den Brittiska övärlden. Grön och brun tweed, sliten läderattaché och bruna randsydda och föralldel fotriktiga skor kompletterade bilden av ”British uppermiddleclass”.

Han harklar sig och ställer på omisskännlig Oxforddialekt frågan: -Do you speak english?

Jag svarar honom jakande, och bereder mig att återigen få förklara vägen till någon av Lunds Universitets institutioner. Att vara bartender i Lund under september månad är nämligen lika mycket ett guidejobb som ett drinkblandardito.

När mannen hört mitt jakande svar säger han kort.

-cappuccino please!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kypare, gambler och "skrönikör".