Råttan

Klockan var ett par minuter i sex på kvällen någon gång på nittiotalet och vi var i begrepp att öppna Stortorgets uteservering. Det var kanonväder och en lång kö ringlade sig redan från hovmästarpulpeten. Jag var hovmästare och hade som första uppgift att ta emot och hjälpa de olika sällskapen till sina bord. Det var alltid fullt och vi hade också en lång väntelista för hungriga. Jag noterade att det först i kön stod en tysk barnfamilj om två vuxna och två barn när plötsligt Andreas, en av servitörerna, puffar mig på axeln och viskar,- Titta ner. Jag tittade ner och noterade till min fasa att det inte alls var tyskarna som hade ”pole position”, utan en livs levande råtta av gigantisk modell! Fantastiskt nog hade hittills ingen i kön noterat hedersgästen och Andreas tittade frågande på mig vad jag skulle göra. Jag var ju kvällens ansvarige, en post jag plötsligt inte var helt bekväm med. Jag fastslog snabbt att råttan helt klart var påverkad av allt gift som fastighetsägarna lägger ut i centrum för att hålla dessa bestar i schack. Den var till och med så illa däran att den knappt orkade röra sig. Den visade åtminstone inga som helst avsikter att ge upp sin plats i kön, trots folksamlingen. Ja, vad gör man? Vad skall en fattig, stackars hovmästare göra i denna prekära situation? Tankarna vindlade, jag kunde ju inte låta den rumla in bland borden. Det hade förmodligen slutat med att någon kvinna i medelåldern illvrålat i högan sky, ett öde som inte ens råttan varit värd. Jag kunde näppeligen låta den irra omkring  vid ingången, då kunde vi lika gärna bomma igen stället och gå hem. Jag beslutade mig för att ta till radikalmetoden. Jag måttade en höger yttersida med all kraft mot det redan döende djuret och såg det flyga i en vid båge för att landa på Lilla Teaterns trappa! Problemet var att sekunden innan min högerfot klockrent träffade den arma saten, hörde och såg jag ett av de tyska barnen luta sig ner mot råttan och ropa,-”Mutti, Mutti ,eine kleine nette Ratze! När pojken så småningom börjar förstå att jag förpassat hans nyfunna lilla älskling till de sälla jaktmarkerna börjar han gråta hejdlöst och hans bittra föräldrar beslutade sig för att ge upp sin plats i kön till denna ”torterarnas restaurang”. Jag kilar fram till den dödsryckande råttan och trycker till den ytterligare en gång och går sedan för att hämta skyffel och sopborste. Efter uträttat värv går jag tillbaka till jobbet för att mottaga församlingens jubel. Jodå, visst fick jag komplimanger för mitt rättrådiga handlande men på bord 20, vid dörren in till krogen satt två flickor i tjugoårsåldern som det skulle visa sig ägde all kunskap i världen plus den självklara rättigheten att högt ställa sina egna åsikter och lågt andras. Den kamp som nu kom att stå mellan den onde bödeln hovmästaren, versus två allvetande feministveganer i det för Lund ack så fria debattklimatet, skulle få råttmatchen att liknas vid en gäspning i semestersolen. – Du kunde väl flyttat på råttan utan att sparka ihjäl den väste den bittra, rödfärghårade gröntedrickerskan när jag passerade deras bord. -Förlåt, vad sade du ? sade jag. Jag förstod i samma sekund att jag nu fejsade två arga unga damer som naturligtvis såg i mig den elake patriarken i samhället som förutom att vara elak mot djur, naturligtvis också alltid var elak mot kvinnor och barn, medelåldersmannen som var så himla otatuerad och vanlig att han måste vara ond av hävd. – Jaha, och vad skulle jag gjort med råttan då? Frågade jag fortfarande med ett ansenligt adrenalinpåslag. Jag hade ju en full krog att sköta och hade inte riktigt tid med ett tvåfrontskrig. Jag skulle kanske satt mig ner och diskuterat könskvotering med den, allvarskämtade jag tillbaka. Eftersom jag hela tiden var tvungen att arbeta, ett fenomen som tydligen var de unga två helt främmande, kunde jag bara slänga ur mig en mening då och då när jag passerade deras bord. Konfrontationen blev sålunda rätt hackig och jag fick motta en hel del gliringar varje gång jag passerade deras bord. De var ju gäster och fick tycka vad de ville och det gjorde de verkligen. Kampen böljade fram och tillbaka. De var två mot en och de ägde skarpa intellekt som nästan,,, utmanade mitt. Ämnen, som kvinnans rätt till mer platser i bolagsstyrelserna, rätt till lika mycket betalt som herrarna vid den professionella tennisen samt högre miljöskatter avhandlades med tuffa argument. Matchen var stenhård, jag ville inte riktigt ge mig, men visste samtidigt att ingen man någonsin kan vinna en diskussion mot två allvetande tjugoårsflickor. Det bryter mot naturlagarna. – Råttor är skadedjur och bör behandlas som sådana påpekade jag i naivt försök att återgå till ämnet för konfliktens upprinnelse. – Råttor är djur och har en plats i samhället som inte ens en man i din ålder har rätt att rubba på! Kvittrade den näspiercade, svartnagellaserade, Palestinasjalbärande näbbgäddan tillbaka. Jag kände att krafterna började tryta. Jag visste att hur länge jag än orkade käbbla så skulle de orka längre. De var ju i härligt avsaknande av ett tröttande fysiskt arbete och ämnade uppenbarligen lägga sin uppdämda mansfrustration till att dissekera mina idéer sönder och samman. Debatten tynade sakta men säkert bort. Damerna beslutade sig naturligtvis för att stanna kvar tills stängning för att riktigt stadfästa sin triumf och sina rättigheter. Kampen mot råttan vann jag på tio sekunder emedan den fem timmar långa kampen mot damerna naturligtvis förlorades rätt ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kypare, gambler och "skrönikör".