Kortsiktigt är invandring gissel; långsiktigt ett absolut måste.                                                                                        Vill ni se det kortsiktigt så varsågoda och gnäll.  Orkar ni med att vänta så kommer det nog att löna sig så småningom.                                                                                Det är ert val gott folk.                                                                  Känns det jobbigt?

Det har funnits män. Det har funnits hjältar. Så har vi Norman Cyril Jackson.

Natt mellan den tjugosjätte och tjugosjunde april 1944. Bombpatrull 106 med sin Lancaster och sju mans besättning ingående i RAF befinner sig sextusen meter över havet på väg hem till England efter väl uträttat värv långt in i fiendeland. Bomblasten är pricksäkert släppt över förutbestämd vapenfabrik i Schweinfurt och endast hemresan återstår. Plötsligt märker kapten Tony Mifflin att de inte är ensamma. En Messerschmitt Bf 109, andra världskrigets råaste jaktplan och dessvärre tillhörande fienden, har fått Lancastern på kornet och tar upp jakten. Det räknas bara i sekunder innan den träffas av kulor från ett eller flera av Messerschmittens fyra maskingevär och fattar eld i motorn på styrbord sida och det är just i detta ögonblick, från och med då som historia skapas. Bland de sju i Bombpatrull 106 besättning finns nämligen en tjugosexårig flygingenjör vid namn Norman Cyril Jackson som visar sig ha ett par egenskaper som skiljer honom från oss andra. Norman Cyril Jackson; ja, jag skriver hela hans namn och jag kommer göra det varje gång jag nämner honom vidare i berättelsen, efter som han är värd det, anser med visshet att deras enda chans är att släcka elden innan bränslet i styrbords vinge antänds. Norman Cyril Jackson, som tillika är splitterskadad av elden från Messerschmitten anhåller omedelbart hos kapten Mifflin om att få gå ut på vingen med en skumsläckare för att försöka släcka elden! Norman Cyril Jackson låter sig inte vänta på svar från den förmodligen förbluffade kaptenen, grabbar tag i skumsläckaren och ber besättningen knyta ett rep om livet på honom. Kapten Mifflin sänker planets höjd och samtidigt hastighet till 240 km/timmen och Norman Cyril Jackson beger sig alltså ut på femtusen meters höjd i den syrefattiga tyska natten, beväpnad med en skumsläckare, jagad av en Messerschmitt och med oerhört små möjligheter att ta sig tillbaka. Norman Cyril Jackson brännskadas naturligtvis svårt men lyckas osannolikt nog släcka elden innan Messerschmitten sätter två kulor i hans ben. Norman Cyril Jackson slits ut i luften och faller med sin brinnande fallskärm ner över fiendeland där han kraschlandar och bryter bägge fotlederna. Kapten Mifflin beordrar resterande besättning att hoppa och håller planet på rätt köl precis så länge att alla så när som han själv och andrepiloten hinner hoppa. Kapten Mifflin och andrepiloten dör i kraschen och hittas sedermera i det utbrända vraket.                                                                                                                              Nere på marken vaknar Norman Cyril Jackson till liv och lyckas kravla sin svårt sargade kropp in på huvudgatan till en liten by på tyska vischan och där sker ett i mitt tycke ytterligare ett mirakel. I stället för att lyncha den stackars flygaren som dumpit ner från himlen tar altruistiska tyskor hand om honom och ger honom vård; en i sig makalöst beundransvärd ”act of conduct” då man skall ha klart för sig att dessa tyskor var fullt medvetna om att det var bomber från dessa Lancastrar som dag och natt förpestade deras liv och säkert tog skalpen av många av deras nära och kära.

Denna historia hade säkerligen inte kommit i dagen om ingen av de andra ur besättningen överlevt men fyra av dem gjorde just det och tillfångatogs och kunde efter krigets slut berätta. Historien kryddas också av att det fanns en regel inom Royal Air Force som sa att varje besättning skulle entledigas efter trettio fullbordade bombuppdrag och få sex månaders permission. Väldigt få, färre än hälften, överlevde trettio uppdrag utan att bli nedskjutna. Samtliga, utom en, i Bombpatrull 106 hade gjort tjugonio uppdrag och såg förmodligen fram mot att detta skulle bli just det sista, vilket det sorgligt nog också blev. För Norman Cyril Jackson var det emellertid inte det trettionde utan det trettioförsta eftersom han hade ingått i en annan patrull tidigare vari han gjort ett uppdrag. Trots att han således inte behövde ansåg han det som självklart att  inte svika sina kompisar trots att han i dagarna även blivit pappa för första gången i sitt liv och ännu inte fått träffa sin nyfödde son! Norman Cyril Jackson belönades med Victoriakorset och jag saxar ur London Gazette 26 oktober 1945:

”This airman’s attempt to extinguish the fire and save the aircraft and crew from falling into enemy hands was an act of outstanding gallantry. To venture outside, when travelling at 200 miles an hour, at a great height and in intense cold, was an almost incredible feat. Had he succeeded in subduing the flames, there was little or no prospect of his regaining the cockpit. The spilling of his parachute and the risk of grave damage to its canopy reduced his chances of survival to a minimum. By his ready willingness to face these dangers he set an example of self-sacrifice which will ever be remembered.”

Groteskt och vackert på samma gång och väldigt tyskt. Har några år på nacken men jag stötte på den av en slump när jag valsade runt på Youtube, mitt musikaliska hem.

Helgen lades på schack. Jag vann tre partier och remiserade två som gav 4/5 vilket renderade mig ett fantastiskt tredjepris!

Endast ödmjukheten hindrar mig från att visa mina eminenta partier i högerspalten!

 

Eller rättare….Jag har glömt hur man hanterar det nedrans programmet…

Men om ni tvunget vill se dem finns de här…                                                          http://lask.se/

Det här är inget nytt. Det här är inget revolutionerande. Men det tål minsann att upprepas; gång på gång på gång!

Nu har precis Julia Roberts sagt filmhistoriens käraste ord till Mr. Grant i antikvariatet. Låt vara att Notting Hill är fylld av alla upptänkliga klichéer och lika förutsägbar som vädret i staden där den utspelar sig. Men det kan inte hjälpas; det är vackert så det förslår och tårarna rullar återigen nerför mina alltmer rynkiga kinder.                                                                                                                                  Jag har svaret.                                                                                                                  Jag vet det nu bestämt.                                                                                                Det finns inte längre några tvivel och har väl egentligen aldrig funnits.                                                                                                                                 Jag vet vad allt går ut på och jag vet att det är enkelt.                        Kärleken är störst!                                                                                                    Föga förvånande men ändå så grumlig att förstå ibland .                   Jag är modig!                                                                                                                    Jag vågar älska min familj och jag vågar älska den av hela mitt hjärta och jag vet att jag har haft tur; kopiös tur faktiskt!                Kanske blir er kärlek obesvarad. Kanske någon sviker er. Kanske någon rycks bort.                                                                                                    Därför krävs mod och mod i mängder, för det gör ont i helvete när något går fel. Faller ni så res er igen och älska på nytt!  Spänn era bågar, släpp taget och skulle er kärlek bli obesvarad så fortsätt ändock att spilla.                                                                                                        Snåla inte!                                                                                                                              Ju mer ni spiller desto mer finns i lager; enkel matematik och viktigast av allt så sviker ni inte er själva vilket skulle vara så tragiskt; så oerhört oändligt tragiskt. 

PS.

Jag tog visserligen några bilder på Julia när hon och jag var en vecka i Söderhavet för en sexton sjutton år sedan, mellan mina äktenskap är viktigt att betona, men jag lovade henne fullständig diskretion och därför kan jag inte lägga upp dem här…

Min gamle schackkompis, lektorn och författaren  Göran Adamson formulerar det rätt elegant:

”Den multikulturella vänstern har brutit med klassiska vänsterideal som vetenskapsekularism, anspråk på sanning och fri debatt. Den förkastar högerns nationalism men odlar en etnomystik som är minst lika konservativ. Kulturell självbelåtenhet hånas och hyllas på samma gång. Var finns principen? [—] När så kraften gick ur kommunism och vetenskaplig klassanalys, slog den romantiska multikulturalismen igenom med full kraft. Rätt till likhet ersattes av rätt till olikhet, och klass ersattes av kultur. Den radikala tanken att lyfta människor ur fattigdom och förtryck hade blivit kränkande och politiskt inkorrekt. [—] Det går en avgrund mellan klassisk vänster och en multikulturell, konservativ pseudovänster. Men denna avgrund vill inte många prata om.

Dagens vänsteranhängare har helt tappat styrseln tycker både Göran och jag!