Fubbick sling.

På åttio- och nittiotalet flanerade en intressant figur runt i Lunds innerstad. Hans mål var allt som oftast något av de fåtal utskänkningsställen som fanns vid den tiden. Jämför man dagens generösa utbud av trevliga barer med åttiotalets torftiga Lund förstår man att gårdagens törstiga inte kunde vara kräsna. Vi som jobbade som bartendrar på den tiden var en rätt liten skara och vi kände varandra väl. Vi kände även, eller kände åtminstone igen de flesta av stammisarna.

En sådan var otvivelaktigt denne person i medelåldern som gick under aliaset ”Skarpheden”. Han lär ha försörjt sig på att programmera datorer, men skulle förmodligen klarat vilken utbildning som helst då han besatt ett intellekt som vida översteg genomsnittet. S. var schackspelare på elitnivå, hans matematiska förmåga oomtvistlig och hans språkkunskaper låg på översättarnivå. Kort sagt, denne gentleman hade allt som en riktig överliggare ska ha trots att han inte var någon sådan.

Men det fanns ett litet problem med denne Skarpheden.                             Han tyckte inte om att nekas alkohol, eller riktigare, han hatade att nekas alkohol!                                                                                                                 Hur det nu än var så hände det (rätt ofta) att herr S. blev ytterst dragen. När bartendern tvingades slå i bromsen surnade oftast S. till. På elegant, men också sluddrig svenska berättade S. då vilket ohyggligt missfoster bartendern var som just då stod framför honom och berättade för honom hur han skulle leva sitt liv! S. kunde alla invektiv som finns i ordboken och han skapade också en del nya som måleriskt visade vad han tyckte om oss gråsuggeintelligenta restaurangamöbor som försökte hindra just honom och väldigt felaktigt att dricka ”bara en liten till”!

En gång när jag hjälpte honom ut och satte honom på luftning på en torgbänk, skrek han efter mig:                                                                                     – Din idiot! Jag har alltid tyckt illa om dig! Jag tyckte t.o.m. illa om dig innan du var född! Det var för sådana kommentarer man älskade jobbet. Det fanns bartendrar i Lund som lät honom skälla ett par minuter extra innan de milt slängde ut honom eftersom underhållningsvärdet i hans mer eller mindre briljanta utskällningar var så högt.

Nåväl, nu har han passerat ”de åttio” och ser lite dåligt och så värst många krogrundor blir det inte längre.

Fubbick Sling.

För kapitalsvaga studenter var det viktigt att hitta rätt sätt att bli fulla på. S. hade räknat ut att man fick mest alkohol för pengarna om man drack en drink bestående av lika delar Rosita Bitter och Carito Bitter. Drinken skall blandas i ett stort whiskyglas med 2 isbitar och ett rött cocktailbär! För er som inte var med på den tiden kan jag berätta att både Rositan och Cariton var vederstyggliga, näst intill odrickbara produkter. S. lär ha fått sitt alias eftersom han ettrigt uppvaktade regering och riksdag skriftligen och krävde att det skulle heta skarpöl och inte starköl! S. är också den ende jag känner som ekvilibristiskt kan utföra partytricket att knyta en elegant slipsknut med en hand och slipsen svängande i luften! Gör det om ni kan.

Legendarer som S. skapar också mytbildning och vissa historier blir till skrönor och tillskrivs legendarerna trots att de kanske inte alls har med dem att göra. Till dessa historier kan kanske den tillskrivas som berättar om S`s konflikt med en av de dåvarande barmästarna på en känd Lundarestaurang. Barmästaren och S. var inte precis blida vänner men hade ändå utvecklat ett slags hatkärleksförhållande till varandra. Barmästaren ansåg sig dock tvingad att under en period porta S. från sin restaurang och detta tilltag gjorde att S. utformade en av de mest briljanta idéer jag hört talas om. Han författade helt enkelt en jobbansökan (i syfte att få bort barmästaren från baren) i vilken han utgav sig vara barmästaren, som han sände till MGM i Hollywood där han sade sig vara Sveriges bäste stuntman! Han signerade med barmästarens namn och nämnde i förbifarten att bland hans specialiteter fanns lejontämjning, fasadklättring utan livlina, och bilkrockar utan säkerhetsbälte!

Dansa kan jag inte heller.                                                                                        Inte ens i närheten.                                                                                                      Mor och far kunde.                                                                                                       Jag fick ragga i baren.                                                                                                     Mest fick jag nobben.                                                                                          Ofta blev jag lurad.                                                                                                   Ibland ställde jag upp för att vara snäll.                                                 Många kvinnor är onda.                                                                                      Helst gick jag hem ensam.                                                                                        Nu är jag ensam.                                                                                                     Datorn är bra när man är ensam.                                                                        Utan datorn hade jag varit död.                                                                       Synd att datorn finns.                                                                                                Bra att datorn finns.                                                                                                  Synd att datorn finns.                                                                                                 Jag är bäst i världen på att vara ambivalent; ibland.

 

-Briljant idé Frasse! -Tack för det Frasse!

Egentligen är det hur lätt som helst för en handlingskraftig regering att få bukt med segregeringen.                                                              

Förbjud i lag individer med årsinkomst över sexhundratusen att under tio år bosätta sig på ställen som Lomma, Bjärred, Vellinge och Skanör.                                                                                                                                               

Eller med andra ord: Varför ska rika ha fler alternativ än fattiga i demokratins Sverige?

Jag är förbålt irriterad på att glättighet är normen i TV. Någon gång kunde det vara uppfriskande med en sur, vresig och ful meteorolog som smällde med pinnen på kartan, hyllade lågtrycken och hånade högtrycken.

Efter mörker kommer ännu mer mörker.

Jag vet mycket väl att min självvalda ensamhet är profylax  och ett sätt att förekomma rädslan att bli övergiven; den hemskaste av alla rädslor.                                                                              Att jag ändå anser mig tvingad välja denna ack så ensamma stig, i självdestruktivitetens namn, stick i stäv mot sunt förnuft, gör att allt jag tar mig till rymmer osäkerhet och ständig ambivalens och detta mina kära vänner gör ont.        I snart sextio år har jag burit detta; måtte det snart vara över.
I verkligheten har David tyvärr ingen chans mot Goliat. Apropå min batalj som rättshaverist mot försäkringskassan, skattemyndigheten, kronofogden, sjukvården och arbetsförmedlingen. Men jag kämpar på och vevar så gott jag kan och kanske får man in en käftsmäll nån gång, men utgången i en totalitär stat som Sverige är naturligtvis given.