100 procent.

Hon levde och sjöng med gasen i botten. Hon dog ett år efter detta framträdande, endast tjugosju år gammal, men på dessa år hände förmodligen mycket mer i hennes liv än vad som hittills hänt mig under mina femtioåtta. Jag är avundsjuk och kunde jag vrida bak klockan hade jag hellre levt som Janis; fullt ös hela vägen in i holken.

Sensmoral: Hellre kung under kort tid än arbetare länge.

Alla hjärtans dag, retroaktivt.

När jag funderade över dagens krönika tvekade jag om en altruistisk eller misantropisk infallsvinkel. Sistnämnda är ju som ni vet min grundinställning men eftersom det just denna dag är kärlek och vänskap som sätts i centrum vill jag inte förpesta för LST-förföljarna med dravel om elände och olust. Jag kände helt enkelt lite empati, en konstig och ovanlig känsla…                                       Om kärlek har alltför många försökt skriva så det ska ni slippa läsa här och så lågt får jag bara inte sjunka. Jag tänkte i stället skriva lite om,,,,,,eh,,,,,nu blev det plötsligt tomt i tanken….Märkligt, hur jag än vrider och vänder min hjärnbark kommer likväl det där förbenade kärleksbegreppet in på nå`n nedrans vänster. Skriver jag om mina hobbyer, så andas jag vällust,,,kärlek! Skriver jag om min familj så bli det ju kärlek igen och skriver jag om mat och dryck,,,Ja ni hör,,,allt stinker av välbehag. Vänder jag på konkarongen och försöker skriva om fiender och hat så blir jag inte ens då kvitt problemet. För att det skall finnas hat måste naturligtvis motsatsen kärlek också finnas. Yin och yang, vitt och svart. Jag löser inte dilemmat. Kan det vara så jävligt att kärleken finns överallt, i allt och omkring allt? Kan vi ha sådan fruktansvärd otur att vi lever i den bästa av världar? Kan det helt enkelt vara så att mänskligheten inte kan undkomma kärlek ens om vi försöker? Är det så att kärleken är större, bättre och starkare än precis allt annat? Skulle det vara så måste det vara varje individs plikt att försöka lära sig älska och det skulle också vara varje individs självklara rättighet att få bli älskad. Det verkar bli så att om jag inte kan skriva om kärlek kan jag inte skriva om något eftersom det minsann inte verkar finnas något annat som det är värt att skriva om, i varje fall inte idag och inte just nu.

Yksi viski

I början av 80-talet arbetade jag som bartender på en av då Lunds populäraste restauranger. Det var precis i början av restaurangexplosionen och för dagens kräsna gäster skulle krogen nog betecknas som en ganska enkel sylta. Men med dåtidens mått dög den rätt väl och frekventerades flitigt av både studenter och äldre. Det hände sig en sen söndagseftermiddag att en kraftig man med rågblont hår och bister uppsyn slog sig ner i baren. Den sedvanliga söndagslunken pågick och det var väl inte mer än fem-sex gäster i lokalen, och stämningen var lugn och fridsam. Jag gick fram mot gästen och sade: – Hej och välkommen. Gästen kontrade omedelbart: – Yksi viski!…samtidigt som han gjorde en svepande pekrörelse mot sprithyllans Whiskysortiment. Inte hej… Inget: ”får jag be om”,,,och inte heller något ”vackert väder vi har idag”. Finnar brukar inte ödsla kraft och tid på sådana oväsentligheter. Jag utgick från att han menade en whisky och frågade på engelska om han ville ha en fyra eller en sexa. Han tittade frågande på mig, och jag upprepade då frågan på svenska. –Vill min herre ha fyra centiliter eller sex centiliter? Gästen tittade än mer bistert på mig som han tänkte ” Ruotsin idiootti”. Hemma fyller man glaset till bredden och snackar helst inte under tiden. Fyra eller sex centiliter upprepar jag, och måttar med tumme och pekfinger för att han riktigt säkert skall förstå. Six ceentttimeterrr…! Säger han då plötsligt. Grannarna runt bardisken sväljer sina fnissningar. Jag ler och tänker att jag minsann skall testa denne mans sinne för humor. Jag skyndar att hämta en tumstock ur barens verktygslåda och ställer ett whiskyglas framför honom. Jag måttar sex centimeter och fyller glaset med Bells. För alla er som inte är rutinerade drinkare kan jag berätta att om man slår sex centimeter vätska i ett bredbottnat whiskyglas blir det garanterat minst femton centiliter. Jag tittar roat på gästen för att få en reaktion. Gästen tittar kallt tillbaka utan att så mycket som ens höja på ögonbrynen. Han verkar nöjd med att jag äntligen fattat att han skulle ha en whisky, och att glaset skulle fyllas till bredden. Så som man tydligen alltid gör i Joensuu i östra Finland. Jag drar mig tillbaka och lämnar honom ifred.

Efter en halvtimme påkallar han återigen min uppmärksamhet. Denna gång skippar han ordet ”yksi”, och säger således bara: -viski! och pekar på flaskan med Bells. Denna gång frågar jag inte om måtten utan fyller helt sonika hans glas till bredden. Han grymtar nöjt, men säger inte tack eller något annat heller för den delen. Det slår mig att det finska språket inte tycks innehålla vare sig prepositioner eller pronomen, utan snarare endast består av substantiv, fem verb och ett antal  interjektioner. Substantiv vet alla vad det är och de fem verben som tydligen räcker för att täcka finnarnas sysselsättningar är: skita, kasta, sticka, knulla och döda. Pronomen används inte utan ersätts med egenamn. Ett exempel på finstämd finsk lyrik är meningen; (i översättning). …Jaarmo kasta helvete spjut tjoho, där tjoho lyfter meningen från trivial prosa till finstämd lyrik. När gud klistrade upp de olika länderna på globen tycks han skälmskt placerat Finland i norra Europa, trots han säkert visste att dess rättmätiga och logiska plats var på sluttningarna invid Mongoliet, eller möjligen på Ungerns Puzsta. Han gav dem ett språk väsenskilt från deras grannars och ett kynne som inget annat folkslag. Samtidigt utrustade han dem med en slags Cro-magnonsk enkelhet som är sympatisk och lätt att tycka om. En finne säger nej när han menar nej och han filmar aldrig i straffområdet, och ska man förbi Dufva på bron får man tametusan ta till det starka artilleriet. Efter ett tag betalade han sina trettio centiliter whisky och gick helt opåverkad ut från krogen.

Någon vecka senare kommer samme finne tillbaka och sätter sig i baren. Jag noterar att han är högröd i ansiktet och uppenbarligen upprörd. Han beställer direkt ”six ceentttimeterrr viski” som han dricker i två klunkar. Plötsligt och oerhört överraskande tar han till orda: -Jaarmo,,,,Grand Hotell,,,,,,ordered,,,,,,,,,,,,,,viski,,,,,,,,,,,,,,,six ceentttimeterr…. Barhelvete……..ge ,,,,,,,,Jaarmo,,,,,,,,,,,very little,,,,,,,,,,,,sexa!!…….Perkele…