Det fina med dumhet är att det bara kan drabba huvudet, men ibland märks verkningarna ända ut i fingerspetsarna. / Frasse.

Mina föräldrar gjorde allt av plikt.

Jag gör allt av kärlek.

Mina föräldrar älskade av plikt.

Jag pliktar med kärlek.

 

Om denna dikt kan det skrivas en bok med förklaringar och ändå kommer det endast vara jag som förstår.

Att tänka är fuskigt.

Jag tänker aldrig.                                                                                                           Jag låter alltid min hjärna vara i fred.                                                               Att anstränga hjärnan är spekulativt och fult och bör inte göras. Det man förstår förstår man och det skall förstås utan kraftansträngning.                                                                                                      Det är farligt att tänka. Tänk om man inte hittar några svar; eller korrekta svar; eller rent av värre; felaktiga svar, vilka i så fall omedelbart konfirmerar att man är dum.                                                   Annat är det för kroppen i övrigt och jag skulle inte ha något emot att gå upp i en boxningsring mot Lennox Lewis för att få lite pryl. Då kan man alltid efteråt säga att ”kroppen inte räckte till” och ”jag behöver nog träna hårdare”. Detta gör inte lika ont och är inte lika fult som om det vore hjärnan som inte förmådde. Hjärnan är ju jag och jag vill ju inte inte räcka till.                                                                 Vad jag vet har jag bara använt min hjärna under en vecka av mitt leverne; i första klass. Jag hade under lång tid sett fram emot skolgången men efter att ha bevisat att jag var bäst i samtliga ämnen första veckan tröttnade jag och förblev trött resten av skolåren. Jag fick för mig att skolan fungerade åt kapitalisterna som förvaringsplats enkom för att mina föräldrar skulle möjliggöras underbetalt kroppsarbete under tiden och att mina föräldrar tyvärr också gladdes åt att slippa barntjafs under dagarna.                                                                                                                                                                                                                                                                   Öringbeståndet längs västkusten är bättre än på länge och detta beror till stor del på att jag har låtit dem vara i fred. Jag åsamkade mig (naturligtvis!) en muskelbristning i kastarmen säsongens första fisketur och har vilat sedan dess. Både kropp och hjärna är nu helt i viloläge vilket ter sig som vettiga förutsättningar för en rutt rakt in i evinnerligheten.

 

Eftersom jag är ateist äter jag äggen och sillen de närmaste dagarna för att det är gott och endast av den anledningen.

Råkopian.

I morse duschade jag i all min prakt när min tonårsdotter plötsligt slet upp den olåsta dörren för att irriterat omedelbart slänga igen den. Märkligt; det måste ju vara viktigt att se mallen för hur hennes framtida sökande ska se ut!

säsongens första havsöringar.

En mycket bra dag. Jag bärgade två små men eleganta silverblanka havsöringar vid Löddeå`s mynning under eftermiddagen. Skön ynnest att kunna få att vada ut i femgradigt vatten med solen värmande i ryggen och med mängder av rådjur och kustfågel som åskådare. Öringarna på västkusten är oftast lite svårare att lura än de på syd- och ostkusten vilket gör välbehaget än större. Tyvärr bemästrade jag inte mobilkameran med fisk i ena handen. Mobil och saltvatten är ingen bra kombo. Kanske jag provar i morgon igen och förhoppningsvis har de då ätit upp sig till tillåten minimilängd. Nyfångad blank havsöring går inte av för hackor med hollandais och israeliska nypotatis.

Någon påpekade att jag inte ser lika deppig ut på bilden ovan som jag skriver.                                                                                                                       Helt korrekt; ett par välvalda ord säger mer än tusen bilder.