Ten Dyska Maten.

………Matresan genom Europa går nu fidare till en av giganterna, Dysklant. För att förstå varför dyskarna äter och dricker som de gör bör man ha historien klar för sig. Tet började på drettiotalet med att en mustaschprydd herre vid namn Charlie Chaplin tog makten och kallade sig tiktator. Han skrek väldigt högt trots att han var stum. Han hade ett hakkors på hakan. Eftersom dyskarna är vältikt rationella så har de också skaffat sig ett fleksipelt språk. Man kan använda bokstäverna, b eller p, d eller t, v eller f, och g resp. k huller om puller utan att innebörden förändras. Det viktikaste ordet i dyskan är ”krieg”. Det första krieget gick inte så bra, men det far ändå ingenting jämfört med hur illa det andra kick. Det visade sig nämligen att en ryss vid namn Schtalin begåvats med en mycket pampigare mustasch och därför utropades som segrare. Schtalin var schtalinist och delade broterlich landet mitt itu och gav den vänstra delen i kartboken till Winston. Winston var en gladlynt rackare och kallade därför sitt nya område för Festdysklant. Schtalin var lite mörkare i kynnet och kom att kalla sin del för Höstdysklant. I Festdysklant var det nästan alltid vest och gemyse och man åt pratwurst till sauerkrauten, emedan man i Höstdyskland åt Stanozolol till sin. Höstdysken blev på så sätt lite starkare än sin lönnveta granne. Schtalin tot men Höstdysklant fortsatte att styras från MOCKBA unter ledning av trojkan, (13) Michailov, (10) Petrov och (17) Charlamov, vars like världen tidigare aldrig hade skådat. Festdysk industrei gick på högvarf och speciellt piltillverkningen sköt i höjden. Alla pilar i Festdysklant benämndes med förkortningar: B.M.W., D.K.W., V.W. emedan den längsta pilen förkortades; M.E.R.C.E.D.E.S..I Höstdysklant upptäckte man vid samma tid hjulet, och på dakis lekte lille kleine August med sin prum-prumpil……..

Som ni säkert ser har vi med mycken möda lyckats lägga in en  schackpartivisare i högerkolumnen. Än så länge är bara några testdrag utförda vilka fungerade u.a.                                                   Pizzamässan fungerade strålande, alla kunder fick mumsiga smakprov i tid,,,fram till 12.30 ungefär. Sedan vet jag inte mer.                                                                                                                                                             

LST byter snart namn.

Denna tidning kommer vad det lider byta namn. Anledningen till detta är att det finns en förening i Lund som har ett närklingande namn och att det ibland blivit förväxlingar. LST har naturligtvis ingen anledning att vara tjurskalliga och förändringsarbetet med webbadress och dylikt är påbörjat.

Allehanda.

Kirurg eller kock?                                                                                                        Skit samma, bägge använder knivar, skär i kött, är klädda i vitt och skriver recept med dålig handstil.                                                                                                                                                                                                                         Anledningen till att jag inte har satt in bilder senaste tiden beror på att någon glad knarkare letade sig in i bilens handskfack för en tid sedan just precis den dagen jag glömde kameraskrället där. Låset till bilen är sedan länge sönder och jag hade istället hoppats att någon skulle köra i väg med den så att vi fick anledning köpa en ny. Förresten unnar jag tjuven kameran. Mår man så dåligt att man behöver springa omkring om natten för att få till brödfödan är man väl unnad en dålig kamera, rättvis resursallokering skulle min gamle ekonomilärare kallat det.                                                                                                                                                                                                                                    På torsdag har vi pizzamässa på Grossen. Jag saknar en bagare. Är det någon därute bland alla mina krogkontakter som vill ställa upp så slå skyndsamt en signal, 0733-113004.                                                                                                                                                                                                             Jag har lite småplaner att äntligen spela VM i poker i Las Vegas i juli 2016. Jag orkar dock inte ta hela smällen själv utan kanske sälja lite andelar. Alla ni rika som varit med tidigare och ”stejkat” mig vid olika tillfällen (och tjänat rundligt!) kan ju höra av er igen. Jag behöver tvåhundra lock till ungefär. Ni kan ju se det som att ni gör en gammal man en tjänst och låter honom infria en dröm. Enkel match och jag återkommer med detaljerna. För säkerhets skull vill jag påpeka för alla räddhågsna att det är bättre för ert blodtryck om ni i stället placerar era pluringar i statsobligationer till en procents ränta.

Allt måste rymmas innan det kvällas.

Allt är kul. Laga mat på Axfood är kul. Spela schack är kul. Fiska öring längs kusten är kul och kallt. Poker och trav är kul i små doser. Skriva är kul. Jag har faktiskt svårt få tiden att räcka till för alla kuligheter och rätt vad det är skriker frugan efter påstigning och då får man släppa allt för en stund, men det är rätt kul det med och man får göra så gott man kan.

Respekt från dag ett.

Någon har sagt till mig att det finns något som heter Fesbook, Instatrams och Fnitter på nätet och att dessa samlas under ett begrepp som kallas ”sociala medier”. Är detta sant är det inte klokt.                                                                                                                                     Jag har yttermera hört att somliga föräldrar lägger ut bilder på sina barn samt också på andra sätt berättar ditten och datten om sina ovetande barn på dessa medier. Det jag tidigare sagt om min papparoll må vara sant men ”sociala medier” håller jag mig själv och framförallt mina barn för goda för och förresten; har ni andra föräldrar frågat era ungar om lov?…respekt.

En bit på väg.

För femton, tjugo år sedan var jag en komplett usel pappa, men jag gav inte upp och utvecklades efter ett tag till att bara vara vedervärdig. Tiden gick och jag gick via helkass till att vara kass. Nuförtiden är jag endast dålig och har således kommit en bra bit mot mina drömmars mål att vara nästan uthärdlig.

Frihamnen i Malmö Juli 1980.

Man kunde ringa till en automatisk telefonsvarare i Malmö Frihamn ända in på tidigt åttiotal om man önskade extraarbete som stuvare. Som fattig pöbelsrepresentant begagnade jag mig ibland av denna ynnest. En morgon (05.00) satt jag alltså i omklädningsrummet i hamnen tillsammans med diverse andra utslagna och väntade på att ropas upp. Denna morgon skickades jag tillsammans med tre andra olyckskorpar ner i lastrummet på en kaffebåt från Brasilien. Kaffebönorna låg förpackade i åttiokilos jutevävsäckar och vårt uppdrag var att två och två lyfta fram dessa från skrymslena och gunga upp dem till stora balar om tjugo säckar så att den stora lyftkranen sedan skulle komma åt att lyfta hela packet. Uppe vid kanten stod en butter slavdrivare som hade tre hela uppgifter; vinka till kranföraren, var femtiofjärde minut vissla i en visselpipa och återigen vissla i samma pipa efter ytterligare sex minuter. Efter exakt femtiofyra minuter hade arbetarna nämligen lagstadgad rätt att ta sex minuters andningspaus, sittande på ruffen innan krankroken återigen hissades ner i grytan. Denna dag arbetade vi fyra i lastrummet vardera elva timmar och vi lyfte ut smått fantastiska etthundrafem ton kaffe=>drygt tjugofem ton per arbetare. Smaga den om ni kan och sen så kan vi ju snacka!!,,, och ute sken solen från molnfri himmel….

Innanför dörren till bokhandeln sitter kändisförfattaren och signerar sina böcker. Utanför dörren sitter den opublicerade låtsasförfattaren Franzén tillsammans med rumänskan och var sin mugg. Skillnaden är sex meter eller sex ljusår.

När vi ändå är inne på ämnet skrivande får jag väl berätta historien om U. som är välsedd och erfaren journalist och tillika min kompis. U. heter inte U. men då jag inte vill röja hans identitet kallar jag honom för just U..                                                                                                            U. ombads en gång skriva en artikel/krönika i en tidning på cirka 800 tecken där redaktören lovade honom 50 öre per bokstav. U. som anser att han skriver lite bättre än snittjournalisten tyckte det var att vanära hans kompetens att betala för volym och inte kvalitet öppnade ett dokument i Words och knappade raskt in 200 a, 200b, 200 c och 200 d varpå han irriterat mejlade dokumentet till redaktören tillsammans med en faktura på 400 kr. plus moms.   Nöjd med sin markering slog U. historien ur hågen tills det plötsligt en månad senare, på fakturans förfallodag överraskande infinner sig betalning tillsammans med ett mejl från redaktören.                         ”-Snyggt jobbat U! Kanske det bästa du någonsin skrivit. Hör av dig igen. Vänligen redaktören.”