Skarpheden och Fubbick Sling.

På åttio- och nittiotalet flanerade en intressant figur runt i Lunds innerstad. Hans mål var allt som oftast något av de fåtal utskänkningsställen som fanns vid den tiden. Jämför man dagens generösa utbud av trevliga barer med åttiotalets torftiga Lund förstår man att gårdagens törstiga inte kunde vara kräsna. Vi som jobbade som bartendrar på den tiden var en rätt liten skara och vi kände varandra väl. Vi kände även, eller kände åtminstone igen de flesta av stammisarna.

En sådan var otvivelaktigt denne person i medelåldern som gick under aliaset ”Skarpheden”. Han lär ha försörjt sig på att programmera datorer, men skulle förmodligen klarat vilken utbildning som helst då han besatt ett intellekt som vida översteg genomsnittet. S. var schackspelare på elitnivå, hans matematiska förmåga oomtvistlig och hans språkkunskaper låg på översättarnivå. Kort sagt, denne gentleman hade allt som en riktig överliggare ska ha trots att han inte var någon sådan.

Men det fanns ett litet problem med denne Skarpheden.                             Han tyckte inte om att nekas alkohol, eller riktigare, han hatade att nekas alkohol!                                                                                                                 Hur det nu än var så hände det (rätt ofta) att herr S. blev ytterst dragen. När bartendern tvingades slå i bromsen surnade oftast S. till. På elegant, men också sluddrig svenska berättade S. då vilket ohyggligt missfoster bartendern var som just då stod framför honom och berättade för honom hur han skulle leva sitt liv! S. kunde alla invektiv som finns i ordboken och han skapade också en del nya som måleriskt visade vad han tyckte om oss gråsuggeintelligenta restaurangamöbor som försökte hindra just honom och väldigt felaktigt att dricka ”bara en liten till”!

En gång när jag hjälpte honom ut och satte honom på luftning på en torgbänk, skrek han efter mig:                                                                                     – Din idiot! Jag har alltid tyckt illa om dig! Jag tyckte t.o.m. illa om dig innan du var född! Det var för sådana kommentarer man älskade jobbet. Det fanns bartendrar i Lund som lät honom skälla ett par minuter extra innan de milt slängde ut honom eftersom underhållningsvärdet i hans mer eller mindre briljanta utskällningar var så högt.

Nåväl, nu har han passerat ”de åttio” och ser lite dåligt och så värst många krogrundor blir det inte längre.

Fubbick Sling.

För kapitalsvaga studenter var det viktigt att hitta rätt sätt att bli fulla på. S. hade räknat ut att man fick mest alkohol för pengarna om man drack en drink bestående av lika delar Rosita Bitter och Carito Bitter. Drinken skall blandas i ett stort whiskyglas med 2 isbitar och ett rött cocktailbär! För er som inte var med på den tiden kan jag berätta att både Rositan och Cariton var vederstyggliga, näst intill odrickbara produkter. S. lär ha fått sitt alias eftersom han ettrigt uppvaktade regering och riksdag skriftligen och krävde att det skulle heta skarpöl och inte starköl! S. är också den ende jag känner som ekvilibristiskt kan utföra partytricket att knyta en elegant slipsknut med en hand och slipsen svängande i luften! Gör det om ni kan.

Legendarer som S. skapar också mytbildning och vissa historier blir till skrönor och tillskrivs legendarerna trots att de kanske inte alls har med dem att göra. Till dessa historier kan kanske den tillskrivas som berättar om S`s konflikt med en av de dåvarande barmästarna på en känd Lundarestaurang. Barmästaren och S. var inte precis blida vänner men hade ändå utvecklat ett slags hatkärleksförhållande till varandra. Barmästaren ansåg sig dock tvingad att under en period porta S. från sin restaurang och detta tilltag gjorde att S. utformade en av de mest briljanta idéer jag hört talas om. Han författade helt enkelt en jobbansökan (i syfte att få bort barmästaren från baren) i vilken han utgav sig vara barmästaren, som han sände till MGM i Hollywood där han sade sig vara Sveriges bäste stuntman! Han signerade med barmästarens namn och nämnde i förbifarten att bland hans specialiteter fanns lejontämjning, fasadklättring utan livlina, och bilkrockar utan säkerhetsbälte!

Lunds Stolta Tidning är ett fullständigt opålitligt organ som sprider paradoxer och annan nonsens, men också någon enstaka gång en smula allvarsamhet till glädje och misär för människor i Lund med omnejd. Tidningen är icke partipolitisk och hyser åsikter i alla riktningar. 

”I de fattiga länderna har folket det bra; inom de rika nationerna är folket vanligtvis fattigt.”

”När arbetarna medverkar till att ackumulera produktivt kapital, bidrar de till en utveckling som förr eller senare kommer att beröva dem själva en del av deras löner.”

”Arbeta, arbeta, ni proletärer för att öka nationens rikedom och ert eget individuella elände! Arbeta, arbeta för att ni, när ni blir fattigare, ska ha större anledning att arbeta och vara eländiga!” Så lyder den kapitalistiska produktionens obönhörliga lag.

”Just det arbete som massorna krävde med vapen i hand i juni 1848 har de nu påtvingat sina familjer; sina kvinnor och barn har de utlämnat till industribaronerna. Med sina egna händer har de krossat hemmets härd, med egna händer uttorkat sina kvinnors bröst. Dessa olyckliga, blivande och ammande mödrar, har man tvingat till gruvor och fabriker för att böja sina ryggar och slita ut sina muskler. Med egna händer har de undergrävt sina barns liv och livskraft. – Skam över er proletärer! Var finns nu alla de slagfärdiga kvinnor som våra gamla fabler och sagor berättar om, dristigt öppenhjärtiga, rappa i käften och med smak för gott vin? Var finns dessa hurtiga töser som alltid var i farten, alltid lagade mat, alltid sjöng, spred liv och glädje runt omkring sig och utan smärta födde sunda, livskraftiga små barn? Idag är våra döttrar och kvinnor fabriksarbeterskor, sjukliga, bleka blomster, blodfattiga med insjunkna magar och slappa lemmar. Varje blodfull förnöjelse är dem främmande, och de skulle aldrig livfullt kunna berätta om hur de miste sin oskuld. – Och barnen? Tolv timmars arbete för barnen. Vilket elände! – Ingen Jules Simon från Akademin för politiska och moraliska vetenskaper, ingen jesuitisk Germinys skulle någonsin kunna tänka ut en last som är mera avtrubbande för barnens intelligens, mera förslöande för deras instinkter, mera förödande för deras organism än arbetet i den kapitalistiska fabrikens fördärvade atmosfär.”

”Hur stort och omfattande detta sociala och individuella elände än må vara, hur evigt det än må förefalla, så kommer det att fly liksom hyenor och schakaler försvinner vid lejonets ankomst den dag proletariatet reser sig och säger: ”Detta vill vi!” Men innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste återvända till sina ursprungliga instinkter och tillkännage Rätten till lättja, en rätt som är tusen gånger ädlare och heligare än de bleksiktiga Mänskliga rättigheter som den borgerliga revolutionens metafysiker kokat ihop. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt.”

”Om en arbetstidsförkortning kan tillföra samhällsproduktionen nya mekaniska krafter, så innebär detta också att en hel armé av arbetskraft kan tillföras, under förutsättning att arbetarna även tvingas konsumera sina egna produkter. När bourgeoisin friställs från den svåra uppgiften att vara ensamma konsumenter kommer den skyndsamt att avskeda hela svärmen av soldater, ämbetsmän, frisörer, kopplare o.s.v., som man tidigare undandragit från nyttigt arbete för att i stället hjälpa till att konsumera och förslösa frukterna av det produktiva arbetet. Då kommer arbetsmarknaden att svämma över, då kommer det att bli nödvändigt att stifta en järnhård lag som förbjuder arbete. Det kommer nämligen att bli omöjligt att finna sysselsättning åt denna svärm av före detta improduktiva, lika talrika som myrorna. Och sedan kommer turen till alla dem som tillgodoser borgarnas behov och överflödiga, slösaktiga smak. När det inte längre finns några lakejer och generaler att pryda med guldgaloner, inte längre några fria eller gifta prostituerade att hölja i spetsar, inga fler kanoner att borra, inga fler palats att bygga, då kommer det att bli nödvändigt med ytterligare en järnhård lag som tvingar alla snörmakare, spetsknypplerskor, järn- och byggnadsarbetare till sund roddsport och koreografiska övningar för att återställa hälsan och göra släktet fullkomligt. Från det ögonblick då Europas produkter konsumeras på platsen och inte transporteras åt helvete till, kommer sjömännen, järnvägsarbetarna och åkarna att bli så illa tvungna att sätta sig ner och lära sig rulla tummarna. De lyckliga polynesierna kommer då att kunna hänge sig åt fri kärlek, utan att frukta sparkar från den civiliserade Venus eller predikningar om europeisk moral.”

Ovanstående citat är hämtade från Paul Lafargues bok (1883) ”Rätten till lättja” med undertiteln: Vederläggning av ”Rätten till arbete” 1843.                                                                                                          

                                                                  Läs den!

Hela redaktionen utslagen.

Redaktören på LST har varit knockad och nere för räkning. Influensa/feber/hosta/förkylning/ däckade den redan mycket svage mannen, men som ett ett under verkar det nu som hans ben bär honom igen. Hans humör var annars på topp den gångna veckan då han var fullständigt övertygad om att han äntligen skulle få lämna detta koncept som kallas livet och av vissa viktigpettrar hålles högre än allt annat. Men tyvärr för honom verkar han nu tillfrisknat så till den grad att han kan börja arbeta igen och detta, märk väl utan att ha utnyttjat en enda skattekrona ur den sinande vårdbudgeten. En Franzénare går högst sällan till doktorn frivilligt och förpestar hellre sin omgivning med gnäll och böner om sympati.

Men?…Men vad är det som plötsligt händer? vad är det som sker i just denna stund? Ser det inte ut som redaktören åter igen går rätt in i dimman efter framställandet av denna kraftödande text? Jo minsann, han däckar igen och faller raklång ner på soffan, totalt slut som det verkar,,,he`s out of here!

Dags att pröjsa!

Kan man äta kokt höna i curry om man är äggallergiker? Med dagens allmänt opportunistiska matinställning är svaret inte helt givet. Om det är någon som innehåller ägg är det minsann hönan. Spörsmål som detta och att varje individ i samhället numera vill skräddarsy sin diet in i minsta detalj gör all form av rationalitet omöjlig i ett kök. Värst tycks det ha blivit inom skolbespisningen där samhällets nyvunna individualister och deras fundamentalistiska föräldrar tvingar kocken att göra varje måltid glutenfri, laktosfri, fläskfri, äggfri, nötfri, nötköttfri, citrusfruktfri, fiskfri, kryddfri samt saltfri; för hur ända in i helskotta skall stackaren bete sig? Jag lämnar anledningarna till att olika individer inte äter ditten eller datten därhän och lägger således inga värderingar i varför, men tillåter mig konstatera att det inte är lika lätt att laga tio olika rätter som att laga en vilket naturligtvis gör att kocken istället försöker fixa en universell ”maträtt” som naturligtvis ändå ingen tycker om! Den politiker som tror annat ber jag ta kontakt med mig så skall jag förklara matematiken. Alternativet synes vara en återgång till tiden då varje förälder försåg sin lilla pärla med unikabox.   Men vänta lite!                                                                                                                 Var det inte detta som blev en klassfråga en gång i tiden när lille Ulrik varje dag kom med hummer, gravad oxfilé och löjrom emedan Benny från Bagarmossen inte kom med någon låda alls? Skall vi behandla barn lika får vi tämligen omgående höja matkostnaden per elev och det ordentligt! Dagens skolmatskvalitet är nämligen skrämmande låg och det är INTE kockens fel.

Så här ska det se ut! Långkokt högrev i rött vin med palsternackspuré och karamelliserade smålökar.

I skolen icke förhäven eder.

I går försökte jag skriva mina memoarer såsom stora människor plägar göra när åldern är för hög för annat. Det blev sju meningar innan jag kom på det väl grandiosa i att nedteckna sitt liv för att andra avundsjukt skall kunna  läsa om en. Jag raderade omedelbart texten och lovade mig själv att aldrig skriva något sammanfattande om mitt liv annat möjligen min egen nekrolog som jag har svårt för att se någon annan göra bra nog. På tal om att skriva hyllningstal till sig själv kommer jag att tänka på min förste före detta svärfar Sven som nu dessvärre gått ur tiden och som var en person jag tyckte bra om. Sven var från Jokkmokk och sade likt urnorrlänningen inte många ord per dag, men de han sade hade tyngd. Sven fick fantastiskt nog tjänsten som kommuningenjör i Båstad av alla ställen; kanske rent av Jokkmokks motpol på alla sätt. Hur det än var blev Sven en etablerad och handlingarnas man i bladderkommunen och vid hans sextioårsdag bestämde sig Laholmstidningen för att det skulle skrivas om hans liv och för att få kött på benen bad de honom teckna ned en kort summering över sitt liv. Detta tyckte Sven, som verkligen inte var en man som förhävde sig var rätt jobbigt men lovade göra ett försök.        Ett par dagar senare inkom det på redaktionen en fylld A4-sida med resultat från Svens orienteringskarriär som veteran och inget annat.   Typ: Skogssjöloppet i Tingsryd 930821, resultat, äldre veteran:                   1.Klas Bengtsson Växjö IF  30 minuter 14 sekunder.                                          2. Erik Levander Månstorps OK  30 minuter 22 sekunder.                              3. Sven Högström Hjärnarps OK 30 minuter 29 sekunder.                       Jag kommer inte riktigt ihåg om redaktionen  publicerade något eller om den lät det hela rinna ut i sanden

Varför jämföra när båda ändå är bäst i världen?

Känner ni att ni vill gråta en skvätt kan ni lyssna på dessa två mästerverk sjungna av två kvinnor vars röster och engagemang saknar motstycke. Att ens försöka rangordna dem är omänskligt orättvist. Båda är bäst. Tyvärr fick jag bara ner bilden på Celine emedan Sarah försvann någonstans på vägen men klicka på länken så fixar det sig nog.

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=vV36DsxG8Ag

Ok, Herr Bocelli får väl vara med på ett hörn han också, men här får han finna sig i att stå i skymundan ett tag. 

Jag kan ju också passa på att avslöja de tre drömmar jag har kvar innan kremeringen vid Sysav Syd verkställes: 1, Se Celine live i Las Vegas. 2, Fiska lax under två veckor bland grizzlybjörnar i Alaska. 3, Se VM-finalen i fotboll. Om ingen av drömmarna uppfylles är jag ändå mer än lycklig om samtliga i familjen mår okej.

Buson.

LST har ofta beskyllts för att vara en pessimistisk gnällsajt enkom till för att dess redaktör skall få skriva av sig dynga och demoner och därtill ständigt få göra det oemotsagt. Detta är helt riktigt och det där med det  oemotsagda är huvudskälet till att det svårligen går att kommentera inläggen eftersom det då ibland skulle kunna skapas debatt, något som endast skulle göra redaktören irriterad.                                                           För att mildra konsekvenserna av nämnda fakta och visa omvärlden att hela redaktionen på LST även kan skriva om sådant som står i Allers och Femina kommer här, på min frus inrådan, berättelsen om katten.

KATTEN.

Vår katt, som egentligen är min äldsta dotters katt, heter Buson. Varför han heter Buson och inte det mera närliggande ”Busen” har jag ofta tänkt på men aldrig kunnat bringa ordning i. Om han stavar sitt namn Buson eller Busån vet jag inte heller, men vi uttalar hans namn Busån. Hur vi uttalar hans namn spelar egentligen ingen roll eftersom han ändå inte kommer när vi ropar. Vi har haft denna valp sedan han föddes. Vi hade två valpar från samma tik men hans syster som inte heller lystrade till sitt namn Sissi tvingades vi tyvärr tidigt ta av daga ity hon blev svårt skadad av ett fordon. Buson är röd och röda varianter av rasen har enligt litteraturen starkare psyke, längre levnadstid och ofta högre rang än sina kollegor. Detta verkar stämma då något mer kaxigt, bortskämt och egoistiskt exemplar av levande, alla kategorier, över huvud taget inte står att finna i detta universum. Jag ger honom ett nytt styck köttben varje dag som han morrande gnager i sig utan att tacka eller ens reflektera över varför det alltid finns där i hans matskål varje gång han kommer dit.  Denna katt väger runt sex kilo och är områdets fetaste, ett faktum som inte verkar bekomma honom då mänsklig kroppsfixering endast är just mänsklig och snarare verkar han njuta av att vara fet. Buson håller mig och många grannar vakna hela nätterna då han ylar som Akeba i Djungelboken om dörren ut respektive in inte öppnas när han vill ut respektive in. Buson är nu tretton år gammal och har enligt mina beräkningar sovit bort tolv år av sitt njutbara liv. Jag hade gärna bytt med honom.Han har aldrig tyckt om andra exemplar av sin ras och på så vis är han väldigt lik husse. Bägge är för övrigt steriliserade vilket möjligen delvis kan förklara detta. Kastrering och sterilisering är som bekant inte riktigt samma sak men konsekvenserna blir ofta desamma det vill säga att det inte blir några konsekvenser.. Buson har aldrig betalat någon telefonräkning eller hämtat en apportpinne och relegerades redan vid sitt första agilityförsök. Han har väldigt mycket päls men hade haft betydligt mer om han inte ständigt och stup i kvarten slickat av sig och svalt ofantliga massor av sig själv vilket resulterar att han sedan spyr upp dessa hårmassor tillsammans med galla formade som bollar vilka han sedan leker med en stund innan han kissar, bajsar och somnar igen. Buson har också en fantastisk förmåga att kunna fisa olidligt utan att vakna. Denna förmåga äger icke hans husse och gångerna husse brutalt vaknar, först utan förstå varför är på tok för många. Hur många liv katten har förbrukat är okänt men definitivt mitt. Andra kända katter är solkatten, Kattegatt och kattuggla vilken har fjädrar utanpå pälsen. Enligt uppskattning finns drygt en miljon katter i Sverige och de dödar i runda slängar 22 miljoner däggdjur och 6 miljoner småfåglar varje år. En annan katt hette Marilyn Monroe och bodde på ett hett plåttak tillsammans med Tony Curtis; nere i Skatteverkets källare bor fastighetskatten och som ni säkert K-märker kan jag hålla på att skriva om katter hur länge som helst men eftersom klockan nu är 03.11 och jag är full av konjak och kattpest ber jag om tillåtelse att få sluta.

Etthundranittiofem miljarder åttahundratio miljoner tvåhundrafjorton tusen sjuttio ett.

Om ni någon gång kommer i kontakt med något som har samband med ovanstående siffra bör ni skyndsamt ila därifrån eftersom inget tal är värre. Vad är det då som är så makabert med denna skenbart harmlösa siffra? Kan den vara summan av antalet kolerabakterier i er senaste måltid? Beskriver talet den svenska statsskulden i antal kronor? Är det summan av amöbor som finnes i edra respektive rövhål för tillfället eller kanske rent av talet för hur många idiotkommentarer om män som Gudrun Schyman fällt under hennes leverne?                              Jag förstår om ni har problem med uppgiften och för att göra det lite mer begripligt skriver jag med siffror:

 

 

19581021-4071

Nu gick det kanske upp ett ljus. Siffran beskriver nämligen ett födelsenummer; mitt födelsenummer!

Eller snarare; en siffrig synonym för gedigen otur rakt igenom hela livet, speciellt inom V75, vilket också förklarar varför denna krönika skrives just nu om lördagen strax efter sista åtel gått i mål på Åby. 

Himmelfärsbiffar.

I dag är dagen man äter Frasses himmelfärsbiffar. Få saker är godare.

Recept för fyra mansportioner:

700 gram nymalen oxfärs.                                                                                               1 stor finriven gul lök.                                                                                                         2 ägg.                                                                                                                                             1 msk. fransk senap.                                                                                                             Ett par stänk worcestershiresås.                                                                                  4 dl. mellangrädde (varav 1 dl. skall i smeten).                                                    6 cl. konjak.                                                                                                                            1 pressad vitlöksklyfta.                                                                                                   Svartpeppar och salt.                                                                                                         1 köttbuljongtärning.                                                                                                       3 dl. färska svenska kantareller. Här duger inte polska eller litauiska avarter. Får ni inte tag på färska svenska kantareller, vilket kan vara nog så svårt just nu eftersom de endast finns på hösten, så får ni ta champinjoner av god kvalisort.                                                                                     

Vispa äggen lätt och slå i lök, grädde, senap, worcestershiresås, salt och svartpeppar samt två droppar koloritsoja om ni vill ha lite mörkare biffar. Tillsätt färsen och rör noga. lägg märke till att denna smet blir betydligt lösare än den vanliga skit ni vanligtvis blandar eftersom jag naturligtvis inte använder  konsistens- och smakförstöraren ströbröd. Biffarna håller ihop ändå om man hanterar dem med varsam hand. Plocka fram ert största teflonjärn och pytsa i en rejäl klick med svenskt smör och låt det få färg. Klicka i färsen i pannbiffstora portioner och forma dem lätt direkt på stekjärnet. Detta låter sig snabbt göras då de som bekant är lösare än vanligt. Stek biffarna på bägge sidor tills de är nästan klara varpå ni lyfter upp dem och lägger dem på vila. Höj värmen på stekjärnet och fräs svampen i resterna av biffarna i ett par minuter. Slå på konjaken och tänd eld på anrättningen men håll er undan fläkten. Låt det brinna klart innan ni pytsar i resten av grädden och kokar upp. Tillsätt nu lite oxfond eller en buljongtärning av anständig modell. Lägg  ner biffarna igen i järnet och koka dem färdiga (någon minut). Smaka av såsen med salt och peppar och eventuellt med mer senap och servera med stekt potatis av bästa sort.                                                                                                                                 Varför publicerar jag då detta skenbart enkla recept? Varför avslöjar jag då dessa revolutionerande yrkesknep för just er och just i dag och vilka är då de tre viktiga knep som naturligtvis hittills gått er förbi?                                                                                                                                       Jo:                                                                                                                                               1. Använd inte mjöl som redning när det inte behövs! 2. Använd aldrig ströbröd i färs! och nr. 3 Flambera allt som går att flambera! Ni kan nu sätta in valfritt belopp på mitt bankgiro som konsultersättning för denna livsavgörande kunskap.

Halleluja. 

Ps. Det roliga med bilden är att den inte alls föreställer himmelfärsbiffar utan mer oxrullader i gräddsås, men det är förbannat likt, håll med om det och vad skulle jag göra med mitt begränsade bildarkiv då jag aldrig publicerar bilder andra än mina?

 

 

Orättvist.

Redan dag ett befann jag mig i underläge, min mor kryste för att bli av med mig och min jordemoder bistod henne genom att dra i mitt huvud. Själv höll jag för allt vad en ännu ofödd kan med starka händer i min mors blygdben men förlorade naturligtvis kampen mot de två och tvingades ut i ljuset, men jag glömde aldrig det orättvisa i att vara två mot en och trodde de att jag inte var klar över situationen svävade de i villfarelse, jag hade haft nio månaders utbildning och visste eländet som väntade. Min ovilja att födas var således helt igenom egoistisk och grundad på både erfarenhet och förstånd.