Nöden har många lagar

För att få servera kaffe på sitt lilla café ålade Lunds kommun ägaren att bygga en damtoalett, en herrtoalett, en handikapptoalett samt en hentoalett (med både pissränna och bidé). När detta väl var gjort återstod en yta om tre kvadratmeter lagom för ett bord och två stolar.

Red

Olles ego.

För ett tag sedan, ringde en av mina gamla restaurangkompisar mig och var förkrossad. Hans fru ämnade lämna honom, vilket naturligtvis kom som en fullständig överraskning för honom vars ego alltid legat ett litet snäpp över genomsnittet. Det var kanske inte lika överraskande för mig eftersom hans fru vid senaste festen irriterat förtäljde deltagarna att Olle vänsterprasslar, dricker för mycket, röker, snusar, pinkar på toalettringen, luktar svett, porrsurfar, spelar, glömmer födelsedagar, gnäller, bråkar, snarkar, rapar samt fiser högt, surt och hämningslöst! Lägger man också till att det var hundra år sedan han bjöd henne på middag, och tillika är arbetslös och fullständigt pank så klarnar bilden.

Jag konfronterade honom med ovanstående och frågade lite försiktigt om det stämmer. Det blev tyst en lång stund i andra luren,  sedan säger Olle:

– Ja, ja, ,,jo,,,,,,visst, men jag lagar förbannat goda köttbullar.

Red.

Mord på Lundakrog.

På måndagskvällen inträffade ett sällsynt rått mord på en oxfilé på en av krogarna i centrala Lund. Den annars ack så välskapta köttbiten, demolerades, vanställdes och överstektes, intill oigenkännlighet och död, av en enligt ryktet nyutexaminerad ”wannabekock” med TV-ambitioner. Oxfilén presenterades sedan skamlöst för den annars alltid så matglade redaktören. Redaktören reste sig omedelbart, och bad lugnt krogens övriga gäster göra likadant. Tillsammans höll de sedan, med böjda huvuden en tyst minut för offret. Därefter betalade redaktören  notan och lämnade oxfilén och lokalen.

Red.

Gång efter gång efter gång.

Nu har det hänt igen!                                                                                                        Jag borde ha lärt mig!                                                                                                      Det går inte att spika en häst fallen efter ”Hin Håle Han Själv” undan ”Helvetets Sjukaste Sköka”.                                                                                         Jag skulle naturligtvis vetat att antihästen, trefotingen och slaktobjektet XX, ja, jag vägrar befläcka denna blogg med hans namn, skulle tvärsställa sina samtliga hovar på bortre långsidan, kasta ut rederinäringens tyngsta ankare och helt enkelt gå in i ett slags status quo, emedan min haka tappades framför TV-apparaten.                             Ja, ja, jag vet att jag inte är den ende som kommit i kläm i detta universum, men diverse rumänska gatubarn, colombianska gruvarbetare och unga knypplerskor från Bangladesh har åtminstone framtiden för sig gentemot ett gammalt utarbetat fiasko utan ATP-poäng i brant utförsbacke.                                                                                           Det är fanimej också mycket märkligt att Herr Belsebub, från sin position i mörkaste underjorden, lyckas med konststycket att pricka just min kaffekopp med sin salta urinstråle vecka ut och vecka in.               Varför just mig?                                                                                                          Varför just jag som nästan betalat skatt?                                                               Varför är jag också till råga på allt utrustad med ett förstånd som gör det möjligt att förstå djävelskapet?                                                                             Varför får jag inte bara sväva i skön dimmig ovisshet om sakernas förbannelse?  Här sitter jag varenda tråkiga fredagskväll och lägger ner hela min visserligen svarta, men ändock själ, i totalt engagemang för uppgiften att hitta sju sjuka rätt och så fallerar allt för att hästar är djur och inte robotar.                                                                                                             ÅSNOR!

Alla hjärtans dag.

När jag funderade över dagens krönika tvekade jag om en altruistisk eller misantropisk infallsvinkel. Sistnämnda är ju som ni vet min grundinställning men eftersom det just denna dag är kärlek och vänskap som sätts i centrum vill jag inte förpesta för LST-förföljarna med dravel om elände och olust. Jag kände helt enkelt lite empati, en konstig och ovanlig känsla…                                                                  Om kärlek har alltför många försökt skriva så det ska ni slippa läsa här och så lågt får jag bara inte sjunka. Jag tänkte i stället skriva lite om,,,,,,eh,,,,,nu blev det plötsligt tomt i tanken….Märkligt, hur jag än vrider och vänder min hjärnbark kommer likväl det där förbenade kärleksbegreppet in på nå`n nedrans vänster. Skriver jag om mina hobbyer, så andas jag vällust,,,kärlek! Skriver jag om min familj så bli det ju kärlek igen och skriver jag om mat och dryck,,,Ja ni hör,,,allt stinker av välbehag. Vänder jag på konkarongen och försöker skriva om fiender och hat så blir jag inte ens då kvitt problemet. För att det skall finnas hat måste naturligtvis motsatsen kärlek också finnas. Yin och yang, vitt och svart. Jag löser inte dilemmat. Kan det vara så jävligt att kärleken finns överallt, i allt och omkring allt? Kan vi ha sådan fruktansvärd otur att vi lever i den bästa av världar? Kan det helt enkelt vara så att mänskligheten inte kan undkomma kärlek ens om vi försöker? Är det så att kärleken är större, bättre och starkare än precis allt annat? Skulle det vara så måste det vara varje individs plikt att försöka lära sig älska och det skulle också vara varje individs självklara rättighet att få bli älskad. Det verkar bli så att om jag inte kan skriva om kärlek kan jag inte skriva om något eftersom det minsann inte verkar finnas något annat som det är värt att skriva om, i varje fall inte idag och inte just nu.

Den fulländade affärsidén.

Så fort Ingves kom med nyheten om minusränta på 0,1 % rusade jag naturligtvis in till ”De Ondas Grotta” mitt emot domkyrkan för att göra ”business”. Jag aktar mig som ni vet annars rätt noga för att besöka läskiga lokaler av sten med tak fulla av kristallkronor och väggarna stoltserande med oljeporträtt av gamla bankdignitärer och andra bödlar. Jag förklarade för kassörskan att jag ville ta ut mina få besparingar i kontanter så att banken inte skulle kunna ta en enda tiondels procent i minusränta emedan jag satt på ändan i hemmet. Blotta tanken därvidlag gjorde mig knäsvag. Bankkassörskan meddelade mig dock att detta inte gick! Detta tillsammans med det faktum att jag nekades sätta in en mindre summa på samma kontor i december gör att jag nu tvingas använda en bank som jag varken kan sätta in eller ta ut kontanter på. Denna moment 22-situation måste vara årtusendets affärsidé alla kategorier. Jag tvingas alltså sitta hemma och rulla tummarna emedan banken lugnt och fint skriver ner mitt konto nominellt minut för minut!

Lund i förändring.

012 Bild: LST. Lunds f.n. bästa naturupplevelse är beklagansvärt nog grönsaksavdelningen på COOP.

LST kan som första tidning i Lund informera om att ett beslut tagits i kommunfullmäktige att riva bankfastigheten mitt emot domkyrkan och därmed ge plats för ett nytt mindre grönområde till det allmännas fromma. Bankledningen har ett förslag om tomttilldelning bredvid sopstationen på Gastelyckan att beakta. Beslutet var enhälligt och motiveringen för expropriationen är: ”En institution som inte längre tjänar folkets syften må icke under rådande omständigheter exploatera platser som bättre kunna nyttjas av samhällsmedborgarna”.                               Fullmäktige beslutade också att bifalla LST`s förslag om att bygga en segelbar kanal från Billebjer via Dalbyvägen in genom stan, förbi Mårtenstorget, längs med St.Södergatan och ner till ån vid St.Lars, för att på så sätt berika möjligheterna till rekreation för Lunds invånare. Staden som lider svår brist på naturliga sevärdheter såsom vattenfall, sjöar, skogar och berg ges därmed ett välkommet tillskott till den hittills ack så arma turistnäringen. Utgiften för kanalen kommer att debiteras de banker som underlåtit att betala skulden från 1992 års bankkris.

011 Bild: LST. Ett monument för folkligt förakt går äntligen i graven.

Det är tufft där ute.

Den stenhårde pokerlegenden Doyle ”Texas Dolly” Brunson visar vad man måste vara gjord av för att klara ett långt liv bland  Las Vegas korthajar. Den åttioettårige rullstolsbundne kämpen skall snart gå igenom sin tolfte större canceroperation och låter meddela på sin Twitter: ”Early stages, should be a simple operation. Fortunately it’s on my head and everybody knows I’m hard headed, och följer upp med kommentaren: “Simple or not, this will be my 12th major operation. Gonna play poker now because I heard you always get lucky right before you die.”

Sista meningen aktualiserar faktumet att det i år är sex år sedan den legendariske Solvallaprofilen och storspelaren Anders ”Dajmen” Jonasson avled, endast femtiofyra år gammal. Dajmen ägnade mesta delen av sitt vuxna liv att jaga storutdelningar på travspel. Han lyckades också vid flera gånger med detta och levde omtumlande med gambling som rättesnöre. En av Dajmens målsättningar   var att knipa hela potten på V75 och det var precis vad han gjorde 2009. Tjugo miljoner blev resultatet. Femton timmar efter att sjunde loppets häst gått i mål föll dock Dajmen ihop död i hemmet.

Glöm inte Kipling.

  1. Karldikt

Om du kan stå, när alla andra svikta
och klandra dig, just för att du står rak,
om du kan tro på ditt, när andra rikta
sitt välbetänkta tvivel mot din sak,
om du kan vänta tåligt och försaka
och fast beljugen alltid vara sann
och hatad aldrig ge ditt hat tillbaka
och ändå inte yvas att du kan,

Om såsom drömmens herre du kan drömma
och tänka inte blott för tankens skull,
om nederlag och seger du kan glömma
som två bedragare av samma ull,
om du kan höra allt vad sant du sade
för skurkars vinningslust i lögn förbytt
och se förhärjat allt vari du lade
din själ, men börja bygga det på nytt,

Om du kan ta allt gott du hunnit samla
och satsa på ett enda tärningskast,
och börja om, när du sett allting ramla
och tiga stolt, fast smärtan stinger vasst,
om intill bristningsgränsen du kan plåga
din kropp och själ, till all din kraft är slut,
och dock gå på med samma sega tåga,
som i det sista manar på: Håll ut!

Om du kan säga massan vad du känner
och ej för kungar stämma tonen ned,
om du står fri mot fiender och vänner,
om du är värd just vad man räknar med,
om var sekund i en minut kan fyllas
av dig med verk, som giltigt räknas ner,
– min son, som jordens konung skall du hyllas,
men du är ock en man, och det är mer.

Jag vet att LST publicerat detta Kiplingalster förut, men jag väljer att reprisera, inte minst för min skull så att jag återigen blir påmind om hur jag borde och faktiskt ibland också försöker leva.

Vänsterrörelsen hade tjänat på att någon gång då och då öppet erkänna att en lösning kan vara bra även om den kommer uppifrån, likväl som att någon gång då och då ifrågasätta fantastiska förslag från arbetslösa, marginaliserade, ovetande, kriminella, teatermänniskor eller från nystartade folkrörelser med mindre än tre månader på nacken.

Red.