Marxismen, Kapitalismen, Blandekonomin, Liberalismen; alla verkar de mossiga.

De kända ideologiernas tid verkar vara över. Marxismen, Kapitalismen, Liberalismen och allt vad de nu heter ter sig otidsenliga. I en värld som förändras i rasande tempo går det inte att hänga upp sig på fordom formuleringar. Dagens politiker bör istället kännetecknas av rykande flexibilitet  och vara beredda på att rycka lite här och lite där, vilket som verkar bäst för stunden. Dagens rapport om det inställda extravalet kan med lite god vilja ses som gott ledarskap, det får tiden utvisa. I mina ögon är det också ett steg mot partiernas upplösande. Konstellationer i alla möjliga formationer kan bli möjliga i framtiden och snart kanske vi går till presidentval istället. Kan man nu också få företrädarna för de stora världsreligionerna att förstå att StatusQuo inte råder och att deras så omhuldade källor minst sagt inte riktigt håller måttet längre, så finns det plötsligt gott hopp om att rädda världen från katastrof. Alla som känner sig manade att försöka ena alla religiösa i uppgiften att skrota det gamla för nytt, räcker upp en hand. Så fixar LST ett möte imorgon med palestinier, judar, tjetjener, pakistanier, venezuelaner, sudaneser, iranier, irakier, ukrainare, ryssar, amerikanare, kineser, balkanbor, cyprioter, hutuer och tutsier samt britter.,,,,,,,,,,,,,,,,,,,Ehhhh,,,,får jag någon frivillig? /Red.

Rätten till lättja.

”I de fattiga länderna har folket det bra; inom de rika nationerna är folket vanligtvis fattigt.”

”När arbetarna medverkar till att ackumulera produktivt kapital, bidrar de till en utveckling som förr eller senare kommer att beröva dem själva en del av deras löner.”

”Arbeta, arbeta, ni proletärer för att öka nationens rikedom och ert eget individuella elände! Arbeta, arbeta för att ni, när ni blir fattigare, ska ha större anledning att arbeta och vara eländiga!” Så lyder den kapitalistiska produktionens obönhörliga lag.

”Just det arbete som massorna krävde med vapen i hand i juni 1848 har de nu påtvingat sina familjer; sina kvinnor och barn har de utlämnat till industribaronerna. Med sina egna händer har de krossat hemmets härd, med egna händer uttorkat sina kvinnors bröst. Dessa olyckliga, blivande och ammande mödrar, har man tvingat till gruvor och fabriker för att böja sina ryggar och slita ut sina muskler. Med egna händer har de undergrävt sina barns liv och livskraft. – Skam över er proletärer! Var finns nu alla de slagfärdiga kvinnor som våra gamla fabler och sagor berättar om, dristigt öppenhjärtiga, rappa i käften och med smak för gott vin? Var finns dessa hurtiga töser som alltid var i farten, alltid lagade mat, alltid sjöng, spred liv och glädje runt omkring sig och utan smärta födde sunda, livskraftiga små barn? Idag är våra döttrar och kvinnor fabriksarbeterskor, sjukliga, bleka blomster, blodfattiga med insjunkna magar och slappa lemmar. Varje blodfull förnöjelse är dem främmande, och de skulle aldrig livfullt kunna berätta om hur de miste sin oskuld. – Och barnen? Tolv timmars arbete för barnen. Vilket elände! – Ingen Jules Simon från Akademin för politiska och moraliska vetenskaper, ingen jesuitisk Germinys skulle någonsin kunna tänka ut en last som är mera avtrubbande för barnens intelligens, mera förslöande för deras instinkter, mera förödande för deras organism än arbetet i den kapitalistiska fabrikens fördärvade atmosfär.”

”Hur stort och omfattande detta sociala och individuella elände än må vara, hur evigt det än må förefalla, så kommer det att fly liksom hyenor och schakaler försvinner vid lejonets ankomst den dag proletariatet reser sig och säger: ”Detta vill vi!” Men innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste återvända till sina ursprungliga instinkter och tillkännage Rätten till lättja, en rätt som är tusen gånger ädlare och heligare än de bleksiktiga Mänskliga rättigheter som den borgerliga revolutionens metafysiker kokat ihop. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt.”

”Om en arbetstidsförkortning kan tillföra samhällsproduktionen nya mekaniska krafter, så innebär detta också att en hel armé av arbetskraft kan tillföras, under förutsättning att arbetarna även tvingas konsumera sina egna produkter. När bourgeoisin friställs från den svåra uppgiften att vara ensamma konsumenter kommer den skyndsamt att avskeda hela svärmen av soldater, ämbetsmän, frisörer, kopplare o.s.v., som man tidigare undandragit från nyttigt arbete för att i stället hjälpa till att konsumera och förslösa frukterna av det produktiva arbetet. Då kommer arbetsmarknaden att svämma över, då kommer det att bli nödvändigt att stifta en järnhård lag som förbjuder arbete. Det kommer nämligen att bli omöjligt att finna sysselsättning åt denna svärm av före detta improduktiva, lika talrika som myrorna. Och sedan kommer turen till alla dem som tillgodoser borgarnas behov och överflödiga, slösaktiga smak. När det inte längre finns några lakejer och generaler att pryda med guldgaloner, inte längre några fria eller gifta prostituerade att hölja i spetsar, inga fler kanoner att borra, inga fler palats att bygga, då kommer det att bli nödvändigt med ytterligare en järnhård lag som tvingar alla snörmakare, spetsknypplerskor, järn- och byggnadsarbetare till sund roddsport och koreografiska övningar för att återställa hälsan och göra släktet fullkomligt. Från det ögonblick då Europas produkter konsumeras på platsen och inte transporteras åt helvete till, kommer sjömännen, järnvägsarbetarna och åkarna att bli så illa tvungna att sätta sig ner och lära sig rulla tummarna. De lyckliga polynesierna kommer då att kunna hänge sig åt fri kärlek, utan att frukta sparkar från den civiliserade Venus eller predikningar om europeisk moral.”

Ovanstående citat är hämtade från Paul Lafargues bok (1883) ”Rätten till lättja” med undertiteln: Vederläggning av ”Rätten till arbete” 1843.                                                                                                          

                                                                  Läs den!

Ps Det sista citatet är förresten en av de bästa texter, alla kategorier, jag någonsin läst! /Red.

 

 Varför ens försöka?                                                                                                        Varför ens föröka?                                                                                                        Jorden går ju ändå under                                                                                                och då står jag hellre över.

 

Följa spår är väldigt flexibelt! Eller hur?

För en stund sedan klubbades det att spårvagnar skall finnas i Lunds city. Föga förvånande, eftersom den stora gruppen viljelösa individer älskar att följa spår andra lägger ut för dem. Arbetarrörelsens långa kamp för rörelsefriheten en egenägd bil innebär har glömts. Miljövänstern och kapitalismen har för en gång skull enats, visserligen med helt olika incitament, men dock. Jag skulle kunna börja gråta över att Lund, min stad, kommer att grävas upp intill oigenkännlighet för montering av teknik som inte ens 1900-tals människorna var tillfreds med, men jag bryr mig inte längre. Jag åker inte in till city mer. Domkyrkan har jag besökt ett par tusen gånger och allt annat andas småborgerlighet. Taket i Lund har sänkts och golvet höjts. Ungspolingarna vet inte vad som hände på sextio-och sjuttiotalet och skulle de någon gång flytta sin iPhone från örat är det för att sätta den framför ögonen och ta en selfie. En mer bakåtsträvande stad än Lund är svår att tänka sig och hade jag inte haft familj hade jag omedelbart flyttat till Malmös puls. Göteborg, Malmö, Norrköping och Stockholm var ”begåvade” med spårvagnstrafik någon gång för länge sedan och de överlevande minns med rysningar. De skakar sina huvud i tyst uppgivenhet för vad Lund ska gå igenom in spe. De och jag vet och om trettio år vet alla gröna och alla blå det också.

Ordkvadraten

De flesta med hjärna lite större än hundens förstår att orden ”kärlek” och ”lycka” inte betyder samma sak ehuru det finns samband. Motsatsen till ”kärlek” måste väl vara ”hat” och motsatsen till ”lycka” är väl ”sorg”. Av detta kan man språkligt bygga ”Frasses ordkvadrat” som är ett (utmärkt?) instrument för ordtolkning.

kärlek————lycka

 

hat—————-sorg

Denna matematiskt vackra modell säger ju då att det också bör finnas samband mellan ”hat” och ”sorg”.

1. Jag finner inget samband mellan ”hat” och ”sorg”. Finns det ett sådant?

2. Är det min modell eller språket det är fel på?

Mejla gärna in en lösning på mitt problem.