Herr Kant och plikten.

Men hur var det nu herr Kant så förnuftigt formulerade det?

Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i [vare sig] din egen [eller någon annan] person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.” 

 

Lagom är nog bäst kanske eller.

Meningen: ”Johan är en omtänksam person som alltid släpper fram alla i trafiken” låter ju sympatisk, eller hur? Men vad händer om vi lägger till bisatsen ”och kommer därför alltid hem för sent till familjen”?

Vitt eller svart? Fina färger bägge men kanske är det ändå grått som är vackrast.

Personer som inte sjunger aktar jag mig för. Personer som inte sjunger är antingen lyckliga  eller psykopater. Personer som sjunger är däremot sensibla, depressiva och ibland sårade individer. Deras sång är tänkt som opium för dem. Lyckliga och psykopater behöver ingen sång förvisso av olika anledning. Å andra sidan, eller kanske just därför är musiker, artister, konstnärer, författare och dylika vedervärdiga att umgås med.

Män har inga vänner. Män har på sin höjd kamrater att utöva sina hobbyer tillsammans med. En man träffar inga män för att likt kvinnor snacka eller dylikt. Män träffas för att spela bowling, gå på trav eller spela kort där samtalet alltid kommer i andra hand.

Kvinnor vill ständigt utvecklas och förnya sig och ibland sin omgivning (sin man!). Män vill att allt skall vara som när han var tjugosju och stod på topp.

Barn är bra men föräldraskapet jobbigt.

Män som kallar sig feminister är förtappade, uppgivna och svaga, oförmögna av olika anledningar att skörda bland kvinnor. Samtliga män och jag menar verkligen samtliga skulle vilja vara James Bond, Brad Pitt eller kanske världens skickligaste hjärnkirurg, knäppa med fingrarna och välja och vraka. Säger de annat så ljuger de.

Män kan däremot som jag, vara humanister; äkta ärevördiga humanister utan att för den skull behöva sälja ut sin maskulinitet.

 

Jag borde tvingat dem.

Mina utflugna barn delar inte något av mina intressen. Det är mitt fel. Jag skulle tvingat och styrt dem i yngre ålder. Nu skulle det ju vara kul och åka på en schackturnering tillsammans, eller en fiskesemester, eller spela en pokerturnering och umgås på ett naturligt sätt men jag var en alldeles för dålig tvingare. Mina barn fick i princip göra vad de ville på sin fritid vilket naturligtvis var ett  svårt felbeslut av mig. Detta ledde också till att jag överhuvudtaget inte har en aning om vad de har för intressen, men jag tror det har med datorer och spel att göra; spel som jag inte behärskar, moderna spel och inte kvarlevor från femtonhundratalet, som schack. Mitt råd till alla nyblivna föräldrar får väl bli att de skall plocka fram piskan emedan tid finnes annars finns det uppenbar risk att de utvecklas åt ett annat håll, kanske ett konstigt håll och kanske ett håll som inte mamma och pappa förstår och det är ju fruktansvärt.

 

I går var jag på vårdcentralen men läkaren sade att jag inte hade ont så jag fick gå igen!                                                                                                  På vägen ut bad jag receptionisten att de hädanefter skulle ringa mig en gång i halvåret och säga att jag inte har ont så att jag slipper boka tid och vänta ett par månader på ingenting.

Sjöstedt-historiens vekaste vänsterledare.

Att vänsterpartiet för närvarande har historiens svagaste ledning är inget nytt och nu gör man allt för att sparka den enda tuffingen i staben; skrattretande. Jag sa det för inte så länge sedan; vänstern har helt tappat styrseln. Mesen Jonas Sjöstedt är inte värdig ett parti som säger sig slå underifrån. Jonas Sjöstedt slår ingenting och ingenstans, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra; han är helt enkelt inte rätt man för uppdraget.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jPdzAo/kakabaveh-v-ledningen-delar-lankar-om-mig

Kortsiktigt är invandring gissel; långsiktigt ett absolut måste.                                                                                        Vill ni se det kortsiktigt så varsågoda och gnäll.  Orkar ni med att vänta så kommer det nog att löna sig så småningom.                                                                                Det är ert val gott folk.                                                                  Känns det jobbigt?

Det har funnits män. Det har funnits hjältar. Så har vi Norman Cyril Jackson.

Natt mellan den tjugosjätte och tjugosjunde april 1944. Bombpatrull 106 med sin Lancaster och sju mans besättning ingående i RAF befinner sig sextusen meter över havet på väg hem till England efter väl uträttat värv långt in i fiendeland. Bomblasten är pricksäkert släppt över förutbestämd vapenfabrik i Schweinfurt och endast hemresan återstår. Plötsligt märker kapten Tony Mifflin att de inte är ensamma. En Messerschmitt Bf 109, andra världskrigets råaste jaktplan och dessvärre tillhörande fienden, har fått Lancastern på kornet och tar upp jakten. Det räknas bara i sekunder innan den träffas av kulor från ett eller flera av Messerschmittens fyra maskingevär och fattar eld i motorn på styrbord sida och det är just i detta ögonblick, från och med då som historia skapas. Bland de sju i Bombpatrull 106 besättning finns nämligen en tjugosexårig flygingenjör vid namn Norman Cyril Jackson som visar sig ha ett par egenskaper som skiljer honom från oss andra. Norman Cyril Jackson; ja, jag skriver hela hans namn och jag kommer göra det varje gång jag nämner honom vidare i berättelsen, efter som han är värd det, anser med visshet att deras enda chans är att släcka elden innan bränslet i styrbords vinge antänds. Norman Cyril Jackson, som tillika är splitterskadad av elden från Messerschmitten anhåller omedelbart hos kapten Mifflin om att få gå ut på vingen med en skumsläckare för att försöka släcka elden! Norman Cyril Jackson låter sig inte vänta på svar från den förmodligen förbluffade kaptenen, grabbar tag i skumsläckaren och ber besättningen knyta ett rep om livet på honom. Kapten Mifflin sänker planets höjd och samtidigt hastighet till 240 km/timmen och Norman Cyril Jackson beger sig alltså ut på femtusen meters höjd i den syrefattiga tyska natten, beväpnad med en skumsläckare, jagad av en Messerschmitt och med oerhört små möjligheter att ta sig tillbaka. Norman Cyril Jackson brännskadas naturligtvis svårt men lyckas osannolikt nog släcka elden innan Messerschmitten sätter två kulor i hans ben. Norman Cyril Jackson slits ut i luften och faller med sin brinnande fallskärm ner över fiendeland där han kraschlandar och bryter bägge fotlederna. Kapten Mifflin beordrar resterande besättning att hoppa och håller planet på rätt köl precis så länge att alla så när som han själv och andrepiloten hinner hoppa. Kapten Mifflin och andrepiloten dör i kraschen och hittas sedermera i det utbrända vraket.                                                                                                                              Nere på marken vaknar Norman Cyril Jackson till liv och lyckas kravla sin svårt sargade kropp in på huvudgatan till en liten by på tyska vischan och där sker ett i mitt tycke ytterligare ett mirakel. I stället för att lyncha den stackars flygaren som dumpit ner från himlen tar altruistiska tyskor hand om honom och ger honom vård; en i sig makalöst beundransvärd ”act of conduct” då man skall ha klart för sig att dessa tyskor var fullt medvetna om att det var bomber från dessa Lancastrar som dag och natt förpestade deras liv och säkert tog skalpen av många av deras nära och kära.

Denna historia hade säkerligen inte kommit i dagen om ingen av de andra ur besättningen överlevt men fyra av dem gjorde just det och tillfångatogs och kunde efter krigets slut berätta. Historien kryddas också av att det fanns en regel inom Royal Air Force som sa att varje besättning skulle entledigas efter trettio fullbordade bombuppdrag och få sex månaders permission. Väldigt få, färre än hälften, överlevde trettio uppdrag utan att bli nedskjutna. Samtliga, utom en, i Bombpatrull 106 hade gjort tjugonio uppdrag och såg förmodligen fram mot att detta skulle bli just det sista, vilket det sorgligt nog också blev. För Norman Cyril Jackson var det emellertid inte det trettionde utan det trettioförsta eftersom han hade ingått i en annan patrull tidigare vari han gjort ett uppdrag. Trots att han således inte behövde ansåg han det som självklart att  inte svika sina kompisar trots att han i dagarna även blivit pappa för första gången i sitt liv och ännu inte fått träffa sin nyfödde son! Norman Cyril Jackson belönades med Victoriakorset och jag saxar ur London Gazette 26 oktober 1945:

”This airman’s attempt to extinguish the fire and save the aircraft and crew from falling into enemy hands was an act of outstanding gallantry. To venture outside, when travelling at 200 miles an hour, at a great height and in intense cold, was an almost incredible feat. Had he succeeded in subduing the flames, there was little or no prospect of his regaining the cockpit. The spilling of his parachute and the risk of grave damage to its canopy reduced his chances of survival to a minimum. By his ready willingness to face these dangers he set an example of self-sacrifice which will ever be remembered.”

Kypare, gambler och "skrönikör".